Volontärerna blir första mötet med Sverige

— Jag vill ju göra något. Man kan inte bara gå omkring och tänka, säger Anki Johansson, som den här veckan har varit i Verköhamnen i Karlskrona varje morgon och varje kväll.

Medan färjan lägger till drar hon fram kundvagnar som fylls med blöjor, filtar, godis och gosedjur. Andra kommer med kaffe och te, mackor och vattenflaskor. Via en Facebookgrupp stämmer volontärerna av kring vad som bäst behövs.

Allt är improviserat på nolltid och likadant ser det just nu ut i andra svenska färjehamnar, som Ystad, Trelleborg och Nynäshamn.

Vilsna och sammanbitna

När ukrainarna från färjan passerat gränskontrollen blir det tydligt varför det behövs. Vissa är sammanbitna, andra ser mycket vilsna ut. Många vet inte var de ska hamna och deras första timme i Sverige blir smått kaotisk.

— Jag ska åka till Malmö, hur tar jag mig dit?

— Jag måste ringa ett samtal, var kan jag köpa kontantkort?

Volontärerna svarar på frågor och löser problem. De skjutsar till tågstationen, lånar ut sina mobiler och ordnar tillfällig övernattning i privata hem när det behövs.

Känner ingen i Sverige

Alina Sibai huttrar i marssolen, när hon väntar på att få åka iväg med Migrationsverkets buss tillsammans med sin man, som är syrisk medborgare och därför fick tillstånd att lämna Ukraina.

Hon kommer från den sönderbombade staden Charkiv, där hon den sista tiden före flykten den 5 mars levde i ett underjordiskt garage, eftersom det var livsfarligt att bo i 25-våningshuset där hon har sitt hem.

Att ta sig från garaget till tågstationen i Charkiv var den allra farligaste delen av resan, men de lyckades välja rätt tidpunkt, berättar hon.

Här känner hon ingen och hon vet ingenting om Sverige. De ville bara fly och valde Sverige eftersom det ligger nära Polen, som de först kom till.

TT: Vad tror du om din framtid?

— Vi ska försöka leva ett normalt liv här. Vi vill arbeta – vi har drivit egna företag i Charkiv och vi är inte dumma. Men vi hoppas att vi kan resa tillbaka till Ukraina igen.

Vill återvända

Katya Tarbes från Kiev är sedan den 3 mars på flykt med sin lilla hund som enda ressällskap på en resa hon beskriver som vidrig. Men nu är hon nästan i mål, för snart får hon återse sin ukrainske pojkvän som jobbar i Göteborg.

— Jag ska försöka bygga upp ett nytt liv i Sverige. Men blir det möjligt vill jag återvända till Ukraina så fort det går.

Från Kiev kommer också Ahmet och Alla Niksic med svärdottern Natalia Olitska och barnbarnet Daria. De tas emot med öppen famn av Ahmets kusin Murat Abdulahovic, som nu ska köra dem med bil hem till Uppsala.

För 29 år sedan kom Murat själv som flykting från Bosnien till Sverige och det som händer i Ukraina nu berör honom djupt.

Han vet hur det är att lämna allt bakom sig och inte veta vad som finns att återvända till. Men han är övertygad om att Sverige ska klara av att ta emot flyktingarna från Ukraina.

— Jag tror det, Sverige är bra på det, säger Murat Abdulahovic.

Fick nog

Många av flyktingarna i Karlskrona den här dagen har kommit med bussar som ordnats fram genom privata initiativ. Jimmy Hemmingsson från Göteborg beskriver hur han fick nog, han bara måste göra något.

— Jag drog i alla kontakter jag har. Jag fick ihop två bussar med chaufförer, ett kristeam med präster. Vi samlade ihop en fantastisk massa pengar och förnödenheter och så satte vi kurs mot Polen.

Redan nu håller han på att planera för nästa omgång. Men många fler måste agera, tycker han.

— Myndigheterna måste vakna, det är en humanitär katastrof som står för dörren. Det kommer att välla in folk här, det väller in folk i Polen. Svenska ambassaden i Warszawa hänvisar till ideella organisationer, men myndigheterna måste vakna.