Eric Rosén: "Snart spricker den ansvarslösa migrationsöverenskommelsen"

Miljöpartiet har den senaste tiden gång på gång gått ut och försökt öka trycket på regeringen i allmänhet och migrationsminister Tobias Billström (M) i synnerhet för att löftet om vård också för papperslösa ska realiseras.

Det handlar alltså om den migrationsöverenskommelse som en stolt Fredrik Reinfeldt (M) beskrev såhär i mars förra året: ”Överenskommelsen är historisk inom den svenska migrationspolitiken. Den lägger en långsiktig grund för en human, rättssäker och ordnad migrationspolitik.”

Men det blir allt tydligare att det mest historiska i överenskommelsen kanske är hur lite överens de var. Språkröret Gustav Fridolin (MP) säger tvärsäkert att regeringen måste leverera på löftet om vård för papperslösa redan i höstbudgeten för att överenskommelsen ska fortsätta gälla och när jag frågar hans kollega Maria Ferm (MP) på twitter konstaterar hon att jodå, detta är att betrakta som ett ultimatum (vilket innebär att utredningen i princip måste ut på remiss denna vecka för att det ska hinnas med).

MP vill att så många som möjligt ska omfattas när man definierar vilka som ska få vård. Tobias Billström menar att det i princip är omöjligt att svara på vilka som ska omfattas men säger att det gäller endast ”ofödda barn” om han får som han vill. Klart är alltså bara att de inte är överens om vad de är överens om.

Och här är inte bara de papperslösa i vårdbehov stora förlorare när det drar ut på tiden och är allmänt oklart vad som väntar. Dessutom kan medborgarna, väljarna, naturligtvis känna sig ganska lurade av samtliga partier som ingick den ”historiska överenskommelsen”.

För om man, när det rör vården för människor som ofta är helt utan medel och i detta fall helt utan rättigheter, är beredd att slå så himla hårt på stora trumman och kalla det en överenskommelse, till råga på allt en historisk sådan, så har man ingen större respekt för de personer som gett en det förtroendeuppdrag man har.

Man lovade alltså vård till ”vissa grupper” men utan att någon som ingick överenskommelsen visste vad definitionen av ”vissa grupper” var. Sen saluförde man den defintion som låg närmast de egna väljarnas förhoppning som den som gäller. I själva verket har man inte vetat vad det betyder vare sig förr eller nu. Och nu står man inför en uppgörelse som kommer att falla samman om inte MP:s ultimatum är en bluff.

Det är oansvarigt att vara så obegriplig i viktiga politiska frågor och det finns inget parti i den där överenskommelsen som inte bär skuld för det. Det kan vi väl i alla fall komma överens om?