Eric Rosén: "Efter pajad a-kassa - slopat barnbidrag?"

Den svenska modellen hyllas med jämna mellanrum av Moderaterna med Per Schlingmann och Fredrik Reinfeldt i spetsen. Även arbetsmarknadsminister Hillevi Engström och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har sagt sig värna just ”den svenska modellen”. Trots det har helt centrala delar för den svenska modellen – en väl utbyggd omställningstrygghet i form av världens kanske bästa a-kassa och ett av de bästa skyddsnäten för sjuka och arbetsskadade – aktivt monterats ned.

Förfallet är anmärkningsvärt och internationellt sett har vi tappat snabbt, visar en rapport beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen.

Förändringarna har dock gjorts helt öppet, allianspartierna var i valrörelsen 2006 tydliga med att de avsåg få folk som inte hade lust att jobba att vilja just detta. Man skulle skapa incitament i form av sämre skydd för de utan jobb och lägre skatt för de med arbete. Ett resonemang som förutsätter att det finns jobb för den som vill men att folk helt enkelt hellre går och drar. En uppdaterad definition av arbetslinjen, helt enkelt.

När socialförsäkringarna nu trasats sönder pekar man dock inte längre på arbetsskygga svenskar som orsaken till arbetslösheten. I stället säger man bland annat att finanskrisen gjort att det helt enkelt inte finns några jobb. Man säger att personer som är utrikes födda inte har tillräckliga kunskaper eller inte har integrerats tillräckligt väl. Man pekar på arbetsgivaravgifter och momssatser. Emellanåt pekar man på anställningsskyddet.

Alliansen, framför allt Moderaterna, gör helt enkelt en ny analys av vad arbetslösheten beror på. Trots det vill de på intet sätt medge att nedmonteringen av världens kanske bästa socialförsäkringssystem slagit fel. Tvärtom. De försvarar de åtgärderna trots att det numera saknas logisk koppling mellan analys och åtgärd.

Frågan är vad de då gör för analys av arbetslösa och sjuka? Att de helt enkelt är för bortklemade oavsett om de gör allt i sin makt för att få  jobb? Att det inte spelar någon roll om de hårda åtstramningarna för de svagaste grupperna kostat dem en hel del lidande i onödan. Att det är något vi inte behöver bekymra oss om?

Nåt annat typiskt svenskt är att välfärdsreformerna ofta är generella och gäller alla i stället för bara de med låga eller medelstora inkomster. Det anses öka legitimiteten och är i grunden ett rätt typiskt vänsterresonemang. Frågan är då varför Moderaterna inte vill tulla på detta? I regeringsförklaringen 2006 skrev de också att ”Sverige ska vara ett land som håller ihop, där de sociala och regionala klyftorna minskar”. Detta har dock inte hänt, i stället har utveckligen gått i motsatt riktning under alliansens sex år vid makten.

Kanske kan alliansen i så fall reparera a-kassan genom slopade barnbidrag och flerbarnstillägg för alla som tjänar mer än till exempel 400 000 per år nu när arbetslöshetsanalysen förändrats? Vore inte det en logisk högerstrategi för att ha råd att minska klyftorna och värna den svenska modellen? Eller var det viktigt bara i retoriken?