Håret är borta, gnistan är kvar.
Marika Domanski Lyfors kommer aldrig bli helt frisk från sin cancer, den elakartade hjärntumören går inte att operera bort, men är tillbaka i tjänst som landslagschef och redo för EM i Schweiz.
— Det är fantastiskt. Det känns ju som att man lever på något sätt. Jag är på g igen med jobbet. Jag hade målet att komma hit, säger Domanski Lyfors på en pressträff på landslagets EM-bas i Cham.
Spelarnas stöd värmer
EM var ingenting hon vågade hoppas på för drygt ett år sedan, när cancerbeskedet kom.
— Inte i början, nej. Då tänkte jag mycket andra saker, om man säger så. Men sedan när jag mådde bättre så kände jag, när det precis hade gått ett år, att ”nu ska jag orka allt det som ett mästerskap innebär”.
Nu mår hon väldigt bra, säger hon. Att vara tillbaka i landslaget, det som har blivit som en familj, bidrar. Marika Domanski Lyfors har förutom en kort sejour utomlands – hon ledde Kina i VM 2007 – varit en del av damlandslaget sedan 1991: som bevakare, assisterande förbundskapten och förbundskapten. Och sedan 2008 i en övergripande chefsroll.
Stödet från spelarna har hållit henne flytande under året. När hon ska beskriva hur mycket det har betytt kommer tårarna krypande.
— Nu får jag nästan gåshud, säger Domanski Lyfors.
— Det har gett mig sådan kraft och så mycket kärlek att jag ändå har kunnat göra allting som jag har velat göra, trots mediciner och sådana saker.
Överraskad av hyllningar
Särskilt minns hon en marsdag i Stockholm tidigare i år när mängder av före detta spelare och landslagsledare överraskade henne med en hyllningskväll.
— Jag tror vi var 60 personer där. Det var ju fantastiskt. Jag visste ingenting om det. Det var så mycket glädje och sorg och skratt. Det var häftigt.
— Och de här spelarna vi har här i laget ... det är ovärderligt. Det har skänkt ett liv till det här året, kan jag säga.
Den 65-åriga landslagschefen har ett par jobbiga år bakom sig. Inför EM 2022 gick hennes man, tidigare förbundskaptenen Ulf Lyfors, bort. Det har gett nya insikter.
— Jag har alltid varit ganska modig och det tror jag är viktigt att känna, även om oddsen inte är så bra. Att aldrig tappa hoppet.
— Och sedan har jag under det här året känt att jag nästan levt fyra dagar på en dag. Det har varit fint.
