Jag råkade ramla över den här länken på Estrada och jag tycker att den är ganska intressant på många olika sätt. Den handlar om att få bilden av sig själv utmanad. Är man verkligen så öppen som man tror? Svaret är antagligen nej.

I just det här blogginlägget handlar det om en tjej som plötsligt inser att hon faktiskt bara kan nämna en eller kanske två hbtq-personer i sin vänskapskrets. Hon är inte en bigott typ. Hon är inte inskränkt. Hon är som folk är mest och har, som folk oftast gör, fastnat i sina rutiner och glömt bort att det finns en värld utanför de cirklar där hon vanligtvis befinner sig.

I min värld är hbtq-personer ganska välrepresenterade, men om jag tänker efter, så har jag också blivit hemtam i mina cirklar. Jag umgås mest med skapligt välutbildade människor som bor i storstan. De flesta är i ungefär samma ålder som jag. Jag har ganska många vänner med utländskt ursprung, men de allra flesta kommer från Irland, England, Australien, USA, osv. Så ser mitt liv i köttvärlden ut.

Som tur är ser mitt liv på nätet väldigt annorlunda ut. Det är långt mer mångfacetterat och räddar i mångt och mycket min tillrättalagda bild av mig själv som en öppen och fin person. På nätet umgås jag med betydligt många fler människor som inte är som jag och det är en väldig tur. Tänk vilken fattigdom att leva hela livet med människor som är precis som man själv är. Andra människors erfarenheter gör en faktiskt rikare.

Å andra sidan består min mer mångfacetterade umgängeskrets på nätet också av en viss sorts människor. Den består av människor som har ett brinnande intresse för nätfrågor. De må vara olika gamla, komma från olika ställen, ha olika grad av utbildning, etc, men de är ändå en ganska tydligt utmejslad grupp. Det kan vara bra att minnas det när man, som jag, ofta pratar om nätets gränsöverskridande möjligheter. Ja, nätet spränger massor av gamla gränser, men det bygger också upp en del nya som vi inte får vara blinda för.

Kanske är det så att vi aldrig kan komma ifrån det där med att tillhöra grupper. Det gäller nog bara att försöka se till att man inte bara häckar i en grupp, utan vågar vidga sina vyer och tillhöra flera olika grupper.

Arkimedes blev irriterad när de rubbade hans cirklar. Jag vill få mina rubbade, om och om igen.

Hur ser dina cirklar ut? Har du också blivit för hemtam?

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Just nu finns det många människor runt om i landet, och resten av världen, för den delen som är upprörda över en massa saker. Vi lever helt enkelt i en tid där det finns en hel del att vara upprörd över. Det är antagligen inget som är speciellt unikt. Jag kan inte minnas en tid i historien där folk suttit och känt sig nöjda med hela tillvaron. Det har alltid funnits saker att jobba mot.

Jag tror dock att det finns begränsade möjligheter i att hela tiden jobba mot dåliga saker. Jag föredrar att jobba för bra saker. Skillnaden kan tyckas hårfin och all kamp för en bättre värld innehåller element av båda. Det är dock viktigt att hålla balansen och alltid försöka få kampen för det bra att väga tyngst.

”Men varför?!” undrar ni kanske. ”Det finns ju SOPA och PIPA, ACTA, FRA och DLD och en hel hög andra otrevliga bokstavskombinationer att kämpa mot!” Ja, det stämmer. Men det handlar faktiskt inte bara om att få bort de här otrevligheterna. Det handlar om vilken värld vi vill ha istället.

Förändring är en reaktion på något. De där otrevliga bokstavskombinationerna är en reaktion på teknikens framsteg. Det må vara en dålig reaktion, men det är likväl en reaktion. Det går inte att bara lyfta bort den reaktionen och tro att allt kommer att vara som det var tidigare. Man måste ersätta de dåliga reaktionerna med bra reaktioner och bygga en ny och bättre värld.

När någon frågar mig: ”Vad vill ni?” så svarar jag inte: ”Stoppa SOPA/PIPA/ACTA/FRA/DLD eller vad det nu kan vara. Jag svarar något i stil med: ”Vi vill att människor ska ha tillgång till fri kommunikation, kultur och kunskap, eftersom det gör att de växer som människor, mår bättre och skapar ett roligare och bättre samhälle att leva i. Vi vill ha ett samhälle där makthavarna arbetar med full transparens och med respekt för varje människas personliga integritet. ” Först när jag sagt något sådant berättar ni hur vi ska komma dit.

Det är så lätt att vara emot saker. Det är mycket svårare att vara för saker, eftersom det kräver mer av en. Man måste veta vad man vill och hur man ska komma dit. Det är dock viktigt att vara för saker om man tänker sig ett långsiktigt engagemang och inte bara enstaka punktinsatser när det hettar till.

Folk må komma till en rörelse för att de är arga, men de stannar kvar och fortsätter att kämpa för att de erbjuds ett bättre alternativ och en väg att ta sig dit.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

ACTA är en het potatis som vi bör kasta in i historien snarast möjligt. Det finns massor av information om ACTA på nätet. Det kan vara svårt att ta sig fram i informationsdjungeln.

Om du bara ska läsa en sak om ACTA, så ska du läsa Helena Drnovšek Zorkos berättelse om varför hon signerade ACTA för Sloveniens räkning. Hon skriver:

”I signed ACTA out of civic carelessness, because I did not pay enough attention. Quite simply, I did not clearly connect the agreement I had been instructed to sign with the agreement that, according to my own civic conviction, limits and withholds the freedom of engagement on the largest and most significant network in human history, and thus limits particularly the future of our children.”

Och…

”First I apologised to my children. Then I tried to reply to those acquaintances and strangers who expressed their surprise and horror. Because there are more and more of them, I am responding to them publicly. I want to apologise because I carried out my official duty, but not my civic duty. I don’t know how many options I had with regard to not signing, but I could have tried. I did not. I missed an opportunity to fight for the right of conscientious objection on the part of us bureaucrats.”

Hon avslutar med att skriva:

”Let my example be a cautionary tale of how swiftly we can make mistakes if we allow ourselves to slip. And if nothing else, we then sleep very badly.”

Jag hoppas att hon sover bättre om nätterna efter att ha publicerat denna text. Det förtjänar hon. Det är inte ofta personer i hennes ställning erkänner att de begått ett misstag som de genuint ångrar.

Läs hela hennes text.

Mer information om ACTA och om de demonstrationer som kommer att hållas runt om i Sverige på lördag finns här. Här finns dessutom en kort informationsfilm om ACTA.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Minns ni vilket ståhej det var om FRA-lagen 2008? Då ledde det till att regeringen lovade dyrt och heligt att man skulle förse FRAs verksamhet med både livrem, hängslen, flytväst och hjälm, så att ingen av oss skulle riskera att råka illa ut. ”Hon är säker, gamla Bettan”, sa man och klappade kärleksfullt på FRA.

Naturligtvis är gamla Bettan inte säker. Alla databaser lider av informationsinkontinens.

Nu, fyra år senare, har Siun, Statens inspektion för underrättelseverksamheten., gjort lite stickprover hos FRA och resultaten är tämligen skrämmande. Det visar sig nämligen att FRAs verksamhet uppvisar allvarliga brister i över 30% av de kontrollerade fallen. Här är några exempel:

FRA har skickat uppgifter till Säpo utan att ange tydligt varför. Siun påpekade detta för FRA, men vid en senare kontroll upptäcktes det att de utan förklaring gjort samma sak igen.

FRA har en skyldighet att förstöra viss information. Denna förstörelseskyldighet har dock FRA valt att tolka mycket kreativt. Istället för att helt förstöra uppgifterna har man sett till att man vid behov ska kunna återskapa dem.

Jag är inte speciellt förvånad. FRA tycks ha en ganska osund internkultur där man inte har några problem med att tänja högst betänkligt på lagens begränsningar. Nu har vi fått ännu fler bevis på det. Det som är förvånande är snarare att politikerna låter dem hållas. Det enda rätta vore att riva upp FRA-lagen och förbjuda FRA att massavlyssna det svenska folket.

Beatrice Ask kommer nu att få svara på hur hon ska täppa till FRAs informationsinkontinens. Hon kommer säkert att säga fina saker som inte kommer att hjälpa. Alla databaser läcker, speciellt om de som förvaltar dem struntar i att följa de regler som faktiskt finns. Den enda information som inte läcker är information som aldrig samlas in.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Under 2010 anmäldes enligt Brottsförebyggande rådet omkring 1,4 miljoner brott i Sverige.

Bland dessa anmälningar finns bland annat detta 91 konstaterade mord, 113 000 våldsbrott, 17 200 sexualbrott, 9 220 rån, 19 800 bostadsinbrott och 29 600 rattfyllor. Det är ganska många allvarliga saker.

Under samma år klarades det upp ca 533 000 brott upp. 244 000 av dem personuppklarade och ledde till åtal. 289 000 av dem klarades upp tekniskt, dvs, man kunde inte styrka att brott begåtts.

Polisutredningar kan naturligtvis pågå över årsskiften och därmed påverka statistiken något upp eller ned, men det är ändå signifikant att differansen mellan anmälda brott och uppklarade brott är hela 867 000. Det indikerar tydligt att polisen inte hinner med. De har för mycket att göra.

I ljuset av detta görs en del mycket märkliga prioriteringar. Redan nu arbetar två till tre åklagare exklusivt med upphovsrättsbrott. Dessutom har man satt samman en grupp om ett femtontal (uppgifterna om antal varierar något) poliser som fokuserar på att jaga fildelare.

Ordföranden för riksdagens justitieutskott, Morgan Johansson (s) skriver i SvD om de prioriteringar han tycker att man borde göra för att minska brottsligheten i Sverige. Jag vill ge honom en extra punkt.

Sluta slösa polisens och rättsväsendes knappa resurser på att jaga fildelare. Det är bra för kulturskapare, kulturkonsumenter, ja för själva kulturen, att den delas. Det är befängt att ha en lag som få respekterar mot något som inte skadar någon. Och om polisen ska fokusera på att rädda kultur, så borde den kanske fokusera på den helt unika kultur som just nu inte skyddas alls, istället för att ”skydda” kultur som inte behöver skyddas.

Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet uttryckte det nyligen mycket bra i DN:

”Det är inte realistiskt att lagföra en halv miljon människor. Det är heller inte bra att ha en lagstiftning som inte omfattas av den allmänna moraluppfattningen i landet. Man kan se lagstiftningen som ett uttryck för gällande etik. När det gäller fildelningslagstiftningen finns det stora grupper som inte ser den så.”

Sluta slösa bort våra skattepengar på jakten på fildelare och låt istället polisen fokusera på att jaga människor som är till skada för andra och samhället!

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Det är ingen nyhet att automatisk filtrering av vilka sidor man kan komma åt på nätet från olika arbetsplatser, skolor och myndigheter fungerar mycket dåligt. I förra veckan kunde vi läsa om stackars katten Sixten, som av outgrundlig anledning klassificerats som porr och därmed var fyfy av Örebro landsting.

Sixten var med rätta mycket indignerad över det hela och hans människa, som för att göra den komiska poängen ännu större är en välartad kyrkoherde, var också en smula förbluffad över att Sixten gått och blivit ”porrkatt”.

I går läste jag här på Nyheter 24 att jag tydligen alldeles ovetande gått och blivit ”Porr-Anna”, även jag i Örebro. Kommunens hemsida har nämligen valt att klassificera alla hemsidor som innehåller ordet ”lesbisk” som porr. Jag skriver ju då och då om hbtg-frågor och om lite allmänt flatiga saker. Jag har till och med lagt upp en sådan där porrvideo på min andra blogg. Så jag antar att jag gått och blivit pornograf, åtminstone i Örebro.

Jag har dessutom ännu en mörk hemlighet att bekänna. Det här är inte första gången jag blivit porrblockerad. På 90-talet hade jag en hemsida om den engelska författarinnan Jeanette Wintersons böcker. Det visade sig dock snart att akademiker (för det var mest sådana som hängde på min sida) i USA hade svårt att ta sig in på sidan från sina universitet. Roten till det onda var att Wintersom har skrivit en roman som heter ”Sexing the Cherry”. På min hemsida fanns ordet ”sexing” nämnt titt som tätt och det går ju bara inte för sig. Det faktum att ordet betyder ”könsbestämma” och att det i det här fallet syftade på att könsbestämma ett ympat körsbärsträd spelade tydligen mindre roll. ”Sexing” var snusk, och sådant ska minsann inte akademiker ägna sig åt på arbetstid.

Sexing the Cherry är för övrigt en mycket bra roman, som jag tycker att ni bör läsa av tusen anledningar, men om det är porr ni är ute efter kommer ni nog att bli besvikna. Det mest erotiska i den är en liten berättelse om när den första bananen kom till Europa. Mycket naughty. Eller kanske inte alls.

I den här vevan fick jag också veta att de amerikanska universitetens rabiata inställning till porr vållade stora problem för läkarstudenter och forskare. En av personerna som hörde av sig hade en flickvän som försökte göra en studie av bröstcancer. Det visade sig vara en besvärlig historia, eftersom universitetet inte tillät besök på hemsidor som innehöll ordet ”breast”.

Skämt å sido, så är dessa märkliga blockeringar faktiskt ett problem. Både jag och katten Sixten är kaxiga typer och kan nog ta det hela med ro, men det finns ett större problem. Vad skickar man ut för signaler till till exempel hbtq-personer om deras helt vanliga liv klassas som porr och blockeras? Samhället skickar dem redan urdåliga signaler, det behövs inte fler. Faktum är att det är just sådant här trams som tvingade mig och andra att göra våra ”porrvideor” och lägga ut dem på YouTube.

Och om ordet ”breast” är olämpligt, så kan ana att det finns liknande blockeringar för ord som beskriver andra ”olämpliga” kroppsdelar som det faktiskt ligger i allas intresse att läkarvetenskapen intresserar sig för. Jag är nu ingen expert på porr eftersom jag generellt tycker att det är oändligt tråkigt och intetsägande, men en sak vet jag i alla fall. De ord som intresserar läkarkåren är sällan de ord som används för att göra pr för porr. Man skulle, utan att gå in på detaljer, kunna säga att man använder ett något annorlunda vokabulär.

Man kan naturligtvis argumentera för att man inte ska surfa privat alls på jobbet, men hur vet man vad som är privatsurf och vad som är arbetssurf? Det är knappast omöjligt att någon som jobbar inom landstinget eller kommunen behöver surfa in på en hemsida som tex innehåller ordet ”lesbisk” å yrkets vägnar. Landstingets datorer används av läkare och psykologer. Kommunens datorer används av personer som bland annat arbetar med barnomsorg och fritid, kultur, flyktingmottagande och socialtjänst. Något vore stort fel om dessa personer aldrig googlade på ordet ”lesbisk”, för det skulle innebära att de ignorerade en hel grupp i sin verksamhet.

Och om nu någon privatsurfar på ordet, så är det i sig inget problem förrän surfandet blir så ymnigt att det påverkar arbetet negativt och det kommer i vilket fall att märkas förr eller senare. Det är inget man hindrar genom tramsiga blockeringar.

Världen blir inte ett bättre ställe för att man förbjuder folk att läsa om vissa saker. Världen blir bara så ohyggligt mycket fattigare.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Titta riktigt noga på bilden här ovanför. Vad ser du?

1. En glad liten familj med gitarr? Kanske får du lite nostalgiska 70-talsvibbar? Det är ganska troligt att du får ett litet leende på läpparna.

2. Eller tycker du kanske att bilden föreställer ondskans ansikte? Det som förebådar världens undergång, doom and gloom och allt det där?

Jag kan avslöja att bilden föreställer SvDs ledarskribent Sanna Rayman och hennes familj. Jag tycker att det är en himla rar bild som gör mig glad, så jag väljer alternativ 1. Om du har valt alternativ 2, så betyder det med största sannolikhet att du arbetar som lobbyist för upphovsrättsindustrin.

Nu kanske ni undrar hur man kan läsa in ondskans ansikte i denna trevliga lilla familjebild. Kanske blir det lättare att förstå det resonemanget om jag berättar att dessa fryntliga och glada människor är misstänkta upphovsrättsbrottslingar? Kanske hjälper det om jag berättar att de med berått mod angripit stackars Mikael Wiehe och inte ens har vett att skämmas över det?

Sanna Rayman och hennes familj har nämligen gjort en liten parodi av en av Wiehes låtar som de kallade ”Sång till en sluss” som ett inlägg i den hetsiga debatten om Slussen i Stockholm. För att förstärka det parodiska draget kallade de sig ”Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestra” när de lade upp parodin på YouTube.

Just här förvandlades de till glada amatörer till förhärdade brottslingar. Det upplyste Wiehes manager Anders Larsson på United Stage Artist dem om. Rayman och hennes familj är dock inte av det slag som lägger sig på rygg så snart upphovsrättsindustrin skramlar lite med sina vapen. De står på sig och det ska bli spännande till slut hamnar. Redan nu kan jag ju konstatera att Wiehes manager mest sett till att många fler hittat parodin. Det känns ju kontraproduktivt ur hans synvikel.

Ta en titt på den där bilden igen. Upphovsrättsindustrin har faktiskt lite rätt. Det kanske inte är ondskans ansikte, men det är faktiskt så där de allra flesta förhärdade upphovsrättsbrottslingar ser ut. De är vanliga hyggliga människor som aldrig haft några problem med rättvisan. Det är människor som gillar kultur och som, precis som miljoner andra, vill dela med sig av den på olika sätt. Det är, framför allt, människor som inte utgör någon fara för någon. Det är människor som bär fram kulturen och håller den vid liv.

Är det då bara jag som tycker att det är liiite märkligt att vi har flera specialåklagare och en taskforce om femton specialutbildade poliser som har till uppgift att komma tillrätta med dessa hemska människor? Och är det inte liiite märkligt att man mobiliserar så mycket kraft och energi i att rädda kultur på topplistorna när vi fullkomligt skiter i att skydda våra fullkomligt unika fornminnen?

Fundera på det medan ni avnjuter det hemska påstådda upphovsrättsbrottet här: ”En sång till en sluss”.

Slutligen önskar jag familjen Rayman/Santesson en riktigt trevlig jul och hoppas att ni kan glömma Wiehes något rabiate manager i några dagar och bara njuta av god mat, trevliga vänner och roliga julklappar.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Regeringen har skapat en ynka sida om tolerans på sin hemsida. Tanken är att bemöta myter om invandring, fördomar och främlingsfientlighet. Det låter ju fint och faktum är att man verkar ha lyckats med det omöjliga. Man har lyckats få de mest osannolika kombinationer av det politiska spektrat att unisont såga integrationsministerns initiativ oavsett vad man har för åsikter om att det kommer människor från andra delar av världen till Sverige. Det är ju lite speciellt.

Själv är jag av åsikten att det är bra att människor förflyttar sig och blandar upp sig. Jag tror att det är berikande för alla parter. Däremot har även jag svårt för regeringens tilltag. Därför skrev jag en replik i DN till Ullenhags artikel: ”Fina ord måste backas upp i handling”.

Mina betänkligheter kring Ullenhags initiativ grundar sig i att jag har svårt för politiker som har ett alltför elastiskt förhållande till lag och sanning. Det stör mig när man försöker måla upp en bild av verkligheten som helt enkelt inte stämmer. Den sittande regeringen är mycket duktiga på detta.

I just det här fallet försöker man måla upp en human bild av regeringen, som helt enkelt inte stämmer. Det finns ingenting humant i att behandla folk som skit stick i stäv med svensk lag och internationella överenskommelser. En futtig sida om tolerans förändrar inte det faktumet.

Ullenhag försöker dessutom lyfta fram att den svenska regeringen minsann tror på integritet och därför samlas det inte in information om människors etnicitet, religion och så vidare. Det är en ren lögn. FRA har en egen version av Personuppgiftslagen och får samla in information om just det och om sexuell läggning, fackföreningstillhörighet och annat. De får dessutom använda denna information i byteshandel med andra länder. Kort sagt: Ullenhag ljuger.

Vi har en regering som ganska konsekvent säger fina saker, men gör fula saker. Det är ett ganska obehagligt problem som vi hela tiden måste lyfta fram i ljuset. Varje gång de bluffar måste vi syna bluffen.

Nåväl, min replik kan ni läsa här.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

I torsdags debatterades kameraövervakning i skolor på Debatt i SVT. Det var en deprimerande uppvisning i blind tro på att tekniken kan lösa alla problem. Därför skrev jag en debattartikel om kameraövervakning till SVT Debatt för att reda ut begreppen: ”Oansvarigt att ge elever kamerans falska trygghet”.

Här kommer ett par soundbites ur den artikeln:

”De verkliga problemen uppstår när politikerna faktiskt börjar anamma den nya tekniken. Då tycks nämligen alla hämningar släppa och de påminner mest om en skock fulla pokerspelare som går all in oavsett vilka kort de har på hand. Vurmen för kameraövervakning är ett aktuellt exempel på denna blinda tro på teknikens förmåga att lösa alla problem.”

Och…

”Jag är partiledare för ett parti som i grunden är mycket teknikvänligt. Det förvånar mig faktiskt att vi allt oftare tvingas vara de som håller i handbromsen när andra politiker rusar åstad för att klämma mesta möjliga ur den nya tekniken i sin iver att hålla koll på vad andra människor har för sig. Kanske beror det på att vi faktiskt förstår tekniken och det faktum att den både kan brukas och missbrukas och att gränsen däremellan inte alltid är enkel eller självklar.”

Jag älskar teknik och ser massor av positiva saker med den, men jag har den senaste tiden börjat inse att min roll nog kommer att bli att vara den som ständigt måste påpeka att teknik inte är lösningen på alla problem här i världen. Låt mig ta några aktuella exempel:

Tidningarna tror att de kan skapa trevligare kommentarsfält genom tekniska lösningar som tex Facebook-inloggning. Någonstans på vägen glömde de bort att detta dels kommer att tysta en del viktiga röster och dels kommer att ge Facebook ännu mer personlig information att sälja reklam med. Visst, på ytan kanske kommentarsfälten ser bättre ut, men det är en falsk skenbild. Under ytan är det allmänt ruttet. Otrevliga kommentarsfält är ett kommunikationsproblem, som man inte kan lösa med teknik. Det löser man med mänsklig närvaro.

GPS-övervakning av barn får föräldrar att känna sig trygga, men det är en falsk trygghet. GPS är inte fool proof på något sätt. Tekniken kan gå sönder, den kan medvetet förstöras. Tekniken kan aldrig ersätta ett ansvarstagande föräldraskap. Barn blir trygga av mänsklig närvaro.

Kameraövervakning på gator och torg och i skolor. Det låter fantastiskt. På ett enkelt och billigt sätt avskräcker man från brott och reder ut de brott som ändå inträffar. Förutom att kameraövervakning inte är billigt, inte avskräcker från brott och dessutom är ett ganska trubbigt verktyg för att lösa brott. Gammalt hederligt fotarbete från polisens sida är långt mycket mer effektivt. Det finns dessutom ingenting med kameraövervakning som är enkelt. Det är en mycket komplicerad härva av olika rättigheter som på ett eller annat sätt kränks.

Det handlar inte om att vara för eller emot den nya tekniken. Det handlar om att förstå den och veta vad som är positivt bruk och vad som är negativt missbruk.

Vi ska inte skapa ett samhälle där vi lämnar fostran av våra barn och ungdomar till tekniken. Vi ska bygga ett samhälle där vi fostrar våra barn och ungdomar genom att finnas där för dem. Tekniken är ofta ett praktiskt hjälpmedel, men inte alltid. Den kan aldrig ersätta mänsklig närvaro.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

För ett par veckor sedan beklagade sig ett antal lobbyorganisationer från upphovsrättsindustrins lag på SvD Brännpunkt över att Sverige är ”piraternas paradis”. Det var idel sorgesånger och det önskades julklappar till höger och vänster av inte mindre än tre svenska ministrar.

De fick mothugg av en rad IT- och telekomföretag rev ifrån och påtalade att det faktiskt måste finnas någon slags balans mellan olika rättigheter och intressen. Det är helt i linje med vad EU-domstolen tycker. De har slagit fast att även om upphovsrätten skyddas av EU, så trumfar den faktiskt inte alla andra rättigheter. Det gläder mig att detta faktum även tycks ha gått upp för en rad journalister, som numera inte sväljer upphovsrättsindustrins ”sanningar” rakt av.

Själv lackade jag ur ganska rejält och synade upphovsrättsextremisterna i sömmarna. Det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det också.

Jag ställde två frågor i min replik:

1. Hur långt är ni beredda att gå för att stoppa fildelningen? Är det rimligt att montera ner yttrandefriheten och luckra upp rättssäkerheten? Era systerorganisationer i USA tycker att Kina och Iran är positiva föredömen i sin kontroll av internet. Ingen av er har protesterat mot detta. Betyder det att ni delar deras uppfattning?

Och…

2. Har inte upphovsrättsindustrin ett visst samhällsansvar? Jag vet att Per Strömbäck inte tycker det, eftersom han sagt det till mig, men delar ni andra den uppfattningen? Är verkligen upphovsrättsindustrins främsta uppgift att tänja på grundläggande demokratiska rättigheter så långt det går för egen vinnings skull?

Jag noterar att jag ännu inte fått ett svar på någon av dem. Faktum är att lobbyisterna verkar ha stått över sin obligatoriska chans till slutreplik för att slippa svara på dem. Det säger mig att de är beredda att gå precis hur långt som helst och att de inte är beredda att ta något som helst samhällsansvar.

Det är ju bra att de är tydliga på dessa punkter. Det är mindre bra att de politiker som för deras talan verkar fullkomligt omedvetna om det. I går debatterade jag kulturdelning med Johan Pehrson i Agenda. Han är en stilstudie av lyckligt ovetande politiker som duktigt rapar upp de argument man fått att upprepa till dödagar oavsett hur världen runt omkring ser ut. Jag har även bloggat några korta tankar om debatten på min hemmablogg.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.