Empati är något som svenska myndigheter och makthavare i dag bara tycks kosta på sig när mediatrycket blir tillräckligt hårt. Hög ålder, hjärtfel, demens och synfel anses inte vara tillräckligt ”ömmande skäl” att få stanna i Sverige förrän folk sparkar bakut och ställer till ett jäkla liv. I övrigt möts vi främst av misstro.

Människor som är i behov av sjukersättning betraktas som potentiella lögnhalsar som bara är ute efter att sko sig på samhällets bekostnad. Läkarintyg tycks ha slutat spela någon roll. Det kan ju gå att klämma ut några timmars arbetstid även av någon som är dödssjuk i cancer.

Jag skrev på SVT Debatt för några dagar sedan om att staten börjat betrakta oss alla som potentiella hot mot samhället. FRA vill ha mer pengar till att övervaka oss. Regeringen gör allt de kan för att tvinga igenom Datalagringsdirektivet. Jag börjar se ett otrevligt mönster.

Makthavarna litar helt enkelt inte på oss. De utgår från att vi alltid har något fuffens för oss. Kanske försöker vi lura till oss ett uppehållstillstånd, kanske vill vi lura till oss pengar genom att fejka sjukdomstillstånd, kanske använder vi vår internetuppkoppling eller mobil till att planera terrodåd. Det tycks ALLTID finnas ett skäl att misstänkliggöra oss.

Samtidigt gör de olika typerna av makthavare lite som de vill. Mänskliga rättigheter får spela andra fiol när oljan flödar. Till och med politiker som byggt sin politiska karriär på att prata om moral visar sig ha lite smått haltande moral när det gäller det egna agerandet. Media jagar lösnummer till vilket pris som helst och blir inte helt sällan en smula fartblinda när drevet går.

Det finns ett glapp mellan makthavare och oss andra som måste överbryggas. Det där glappet undergräver nämligen demokratin. Lite fnurror på tråden är normalt, men just nu är förhållandet mellan makthavare och folk i allmänhet mer dysfunktionellt än vanligt. Förtroendet är på botten. Ingen litar på någon. Det är just därför vi måste protestera och när vi gjort det måste vi börja hitta långsiktigt hållbara lösningar.

Det är inte långsiktigt hållbart att ha makthavare som ständigt misstror sina medborgare. Det är inte heller långsiktigt hållbart att ha medborgare som ständigt misstror makthavarna.

Demokrati är inte rätten att gå och rösta. Demokrati är rätten att skaffa sig information om de alternativ som finns och att ha möjligheten att prata om dem med andra utan rädsla för repressalier innan man går och röstar på det alternativ man trycker bäst om. Det är inte förenligt med en alltför nyfiken stat. För att demokratin ska fungera måste makthavarna helt enkelt våga släppa på sitt kontrollbehov och ge oss våra privatliv tillbaka.

Lösningen på människors misstro mot de politiska makthavarna är på det personliga planet att som politiker leva som man lär. På ett högre plan är lösningen transparens och öppenhet. Ju mer transparent och öppet makthavarnas arbete är, desto mer förtroende kan de bygga upp hos allmänheten. Om vi kan följa, granska och påverka beslutsprocesser och andra skeenden får vi större förtroende för de beslut som till slut fattas. En väldig massa misstro bottnar i att det inte går eller är svårt att få en uppfattning om vad politikerna egentligen har för sig.

Sedan har vi media. Misstron mot dem har flutit upp till ytan riktigt ordentligt under kommentarsfältsdebatten. Något annat som flutit upp till ytan under den debatten är tidningarnas ofta tråkiga syn på sina läsare. Alldeles för många tycks vara av uppfattningen att läsare ska läsa. De ska absolut inte tycka en massa. Om media vill återupprätta sitt förtroende måste de vara beredda på att lyssna lika mycket som de talar. Nu avlöser dreven varandra och när dammet lagt sig kallar man dem för ”granskning”, men en spade är en spade. Att något börjar som en legitimerad granskning är faktiskt ingen garanti för att den kommer att vara det hela vägen. Ibland dras man med av bara farten. Jag skulle önska att fler representanter för media vågade tänka tanken att det kanske kan löna sig långsiktigt att inte alltid jaga haren. Förmågan till eftertanke är faktiskt en grymt underskattad kvalitet.

Just nu tycks vi ta någon sorts tanke om en perfekt demokrati för givet, men demokrati är inte något vi alltid haft och alltid kommer att ha om vi inte anstränger oss. Varje generation måste kämpa för och bygga sin egen demokrati. Politikerna måste dra sitt strå till stacken, media sitt och folket sitt.

Vilken eller vilka av de här grupperna du än tillhör tycker jag att du ska ställa dig den här frågan: ”Är jag en del av problemet eller en del av lösningen?”