I dag var jag på banken för mitt årliga samtal med min personlige bankman. Jag vet inte riktigt hur personligt det blir eftersom det är en ny personlig bankman varje år, men den här var ung, trevlig och hjälpsam så jag hoppas att jag får ha kvar honom åtminstone ett par år.
Jag fixade med huslån och kände mig ordentlig. Jag ordnade med sparande och kände mig vuxen. Jag skaffade mig en pensionsförsäkring och kände mig gammal.
Jag förberedde också lite jox åt min sambo som inte kunde vara med. Det fick mig att känna mig en smula obekväm. Den trevlige bankmannen refererade nämligen hela tiden till min sambo som ”han”. Och visst, min sambo har ett namn som med en helt annan stavning skulle kunna vara ett mansnamn, så det var kanske inte så konstigt att det blev lite fel.
Den personlige bankmannen var mycket trevlig på alla sätt och viss, så jag har verkligen inga klagomål på honom. Det var mitt eget fel också. Jag hade kunnat rätta honom, men det är faktiskt inte alla dagar man orkar rätta folk. Jag gör det oftast, men i dag var jag trött och förkyld och struntade i det. Det kommer jag att ångra när det blir dags att ha möte alla tre för då kommer förvirringen att bli ännu större. Jag gissar att det hela kommer att få en del underhållningsvärde.
Jag kom att tänka på allt det där när jag läste Johan Hiltons krönika ”No tears for queers” i Expressen. Nätet fylls av YouTube-videor med folk som berättar om hur hemskt allting är och andra som berättar om att det blir bättre. Jag har också gjort en. Vänligt sinnade människor klickar tumme upp och tycker att de gjort något bra och det har de väl kanske, men en tumme, eller tusen eller hundra tusen tummar gör inte så stor skillnad.
Fortsätt gärna att klicka tummen upp för saker ni vill stödja, men glöm inte att göra det i vardagen också. Det är inte så svårt. Det räcker faktiskt med att inte bara anta att folk är på ett eller annat sätt. Alla är olika. Glöm inte bort att personer du möter med största sannolikhet inte är precis som du. Att alltid ha det i bakhuvudet är värt mer än en miljon tummar.
Med det sagt, så kan jag också berätta att man ibland blir så gräsligt vanligt behandlad att man nästan längtar efter någon som har ett litet bigott drag, så att man slipper känna sig sådär tråkigt lika träningsoverall-vanlig. Jag bloggade om det för ett par år sedan när det var Pride och då berättade jag bland annat om mina erfarenheter av sjukvården:
”Strax innan jul blev jag ganska hastigt sjuk och fick lämna namn på kontaktperson på sjukhuset. Det var ingen som såg det minsta besvärad ut när jag gav dem min flickväns kontaktuppgifter och sa att hon var min flickvän. När jag några månader efter det opererades, så upprepades samma procedur utan några som helst problem och sköterskorna tyckte det var hur trevligt som helst när min flickvän kom och hälsade på. (Det kan dock ha haft att göra med att det då föll på min stackars flickväns lott och inte deras att valla en morfinhög, gråtmild jag med en kräkpåse i högsta hugg fram och tillbaka i korridoren.)
Ett par månader efter det fick min flickvän operera bort blindtarmen (ja, vi lovar att hålla oss från sjukhus på ett tag nu!) och det gick precis lika bra. Efter sista vändan på sjukhuset var det då bara att inse att man inte är speciell på något vis. Det kändes nästan lite snopet. Lite som när “the only gay in the village” upptäcker att det flyttat in en ny frisör till byn i Little Britain. Det var nästan så att man önskade sig ett par höjda ögonbryn, för effekt, för old times sake. Men inte då. Så jäkla snopet…”
Kanske har jag och min flickvän gått och blivit sådana där svenssonflator som Einerstam brukar twittra om… Sådana där som ingen jäkel orkar höja på ögonbrynet åt. Jag närmar mig tanken med skräckblandad förtjusning.
Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.
