Man ska vara försiktig när man skriver om personer som är utsatta på ett eller annat sätt. Och man ska inte hänga ut personer enbart för att det är kittlande, säljande eller för att det finns en allmän nyfikenhet. När vi följt utvecklingen kring före detta sverigedemokraten William Petzäll har alla dessa faktorer varit viktiga att förhålla sig till. För hur gör man när en riksdagsman kommer ut som narkotikaberoende? När han gör det till sin enda politiska fråga. När han sitter kvar i riksdagen med ett högt månadsarvode och många andra förmåner bekostade av skattebetalarna.

Nu åtalas han, som vi skrivit tidigare, för ännu ett knarkbrott. Ett missförstånd, bedyrade William Petzäll. En ”helt absurd anklagelse” som han skrev själv i sin blogg. Men förundersökningen, som vi tagit del av, innehåller inte något som över huvud taget pekar på några absurda omständigheter eller på annat sätt stärker hans version. Tyvärr. I stället tycks det som om William Petzäll säger vad som krävs för att få andrum i det enskilda samtalet, i den enskilda intervjun. Det är en på sikt omöjlig politisk hållning och självklart kommer Petzäll inte att sitta kvar i riksdagen under nästa mandatperiod – han tillhör ju inte ens något parti.

Personer som kämpar för att bli kvitt ett missbruk behöver ofta förlora något innan de tar tag i sitt missbruk, precis som att goda vänner och tursamma omständigheter i vissa fall kan bli möjliggörare av missbruket snarare än av ett tillfrisknande. Jag vet inte exakt hur William Petzälls situation ser ut men jag vet såhär mycket ur ett helt generellt perspektiv:

Om man är missbrukare är en miljö där man får väldigt mycket pengar, inte behöver närvara på specifika tider eller kan få sparken, inte kan avkrävas något alls av sin arbetsgivare eftersom man har ett förtroendeuppdrag och där man inte heller har några som helst vänner som kämpar för ens väl en närmast unikt svår miljö att tillfriskna i. Det är en miljö som är som gjord för att fortsätta missbruka.

Jag hoppas att detta inte gäller William Petzäll, som uppger att han är i princip drogfri i dag. Jag hoppas att han får den hjälp han behöver och det stöd han behöver. Blir han en stark röst med missbrukserfarenhet kan han komma att bidra med mycket viktiga perspektiv framöver.

Jag hoppas samtidigt att riksdagen som arbetsplats funderar över vilka möjligheter de har att gripa in när något går snett. Har man inte ett system som fungerar i dag kanske det är dags att börja bygga ett.

Den senaste tiden har diskussionen gått minst sagt varm om att ”Breivikbeslå” motdebattörer och huruvida det är rimligt eller inte att göra mer eller mindre långsökta kopplingar mellan normal etablissemangshögers invandrings- och integrationskritik och den kulturkrigsförande Breivikliknande hathetsen. Jag skrev om det här tidigare och uppmanade högern som vill slippa sammanblandning att tala ur skägget.

Ett tag trodde man häromdagen att man fick mer ur-skägget-raka besked än man trodde var möjligt när man såg att (avgående) chefen för Timbros medieinstitut Roland Poirier Martinsson tillsammans med Axess-skribenten Tanja Bergkvist skulle medverka på ett seminarium om genusvetenskap under parollen ”VETENSKAP ELLER VANSINNE?”. Passande för Poirier Martinsson som gärna jämför genusvetenskap med vansinne som forna tiders vetenskap baserad på skallmätning, så kallad frenologi.

Som arrangör stod omskrivna rasistkonspirationsteoretikerna i Tryckfrihetssällskapet. När det blev känt hoppade Roland Poirier Martinsson snabbt av och förklarade att han i princip lurats in. Det hedrar honom och det ledde till att även jämställdisthaveristen Pär Ström tackade nej. Även Axess Tanja Bergkvist valde att avstå med motiveringen: ”Jag kommer inte heller att delta om alla andra hoppar av.”

Samtidigt kan jag tycka att det är lite märkligt att Roland Poirier Martinsson inte kände till Tryckfrihetssällskapet, om han ändå basar över Timbros medieinstitut torde det vara närmast tjänstefel att inte känna till dem eller vad man tackar ja till. Men som sagt – både han och Timbros VD Markus Uvell har varit extremt tydliga med vad de anser om Tryckfrihetssällskapet därefter.

Axesskribenten Tanja Bergkvist not so much. Hon visar sig i stället låta som en tvättäkta rättshaverist och passar på att länka till rasistsajten Fria Tiders artikel när hon kommenterar hos Pär Ström. ”Diverse journalister twittrar och “varnar” deltagare är ju för att de är rädda för medial konkurrens, de vill ha åsiktsmonopol och de vet att du utmanar det. Enligt artikeln på Fria Tider som jag länkade till i min kommentar ( http://www.friatider.se/timbro-smadar-tryckfrihetssallskapet-efter-vansterkrav ) så ska ju debatt ha pågått på twitter” skriver Bergkvist i sin kommentar som också fortsätter i yrvaket konspiratoriska stil.

Så om Roland Poirier Martinsson tar sig ur rasseföreläsningen någorlunda rakryggad (med en viktig läxa i bagaget: ”kolla upp sammanhang innan du tackar ja”) ser det värre ut för Tanja Bergkvist. Axess gick förvisso ut och markerade mot främlingsfientlighet i något slags klargörande manifest häromdagen men med personer som Bergkvist på krönikörs- eller medarbetarlistan lär kritiken om att de fiskar i mörka vatten knappast tystna.

Alla har vi väl i veckan tagit del av Ekots utmärkta granskning av de svenska vapenaffärerna och de kontroversiella avtalen, och planerna på en vapenfabrik, med Saudiarabien. De inblandades lögner, vilseledande svar och märkliga undanglidanden har också varit en viktig del. Journalisterna Daniel Öhman och Bo Göran Bodin lär helt säkert prisas för sina reportage.

Avslöjandet att Exportkontrollrådet varit informerat, och ljugit om det bland annat för oss, och uppföljningen i SvD i dag är naturligtvis graverande för alla inblandade. Inte minst försvarsminister Sten Tolgfors (M).

Som jag ser det är dock inte personalfrågan – vem som får avgå och vem som får sitta kvar -det mest centrala. Före detta försvarsministern Leni Björklund (S) och nuvarande diton Tolgfors är tillsammans med sina statsministrar Göran Persson och Fredrik Reinfeldt samtliga ansvariga för det som hänt. Och har det varit så att de agerat helt i strid med riksdagens traditioner, gått bakom ryggen på viktiga kontrollinstanser och ljugit och mörkat på ett sätt som avviker från hur man gjort tidigare är det i princip så allvarligt att man kunde kräva Tolgfors avgång och Reinfeldts offentliga och fullständiga avbön och förlåt, hand i hand med Persson och Leni Björklund.

Men den svenska vapenexportspolitiken präglas av en samstämmighet där hyckleriet närmast är att betrakta som praxis. Visst kan Tolgfors avgå. Men om politiken och lagstiftningen inte förändras är inte mycket vunnet av Ekots utmärkta arbete.

Vi sitter här och säljer vapen till åtskilliga vidriga diktaturer helt öppet. När vi kollar lite bakom kulisserna visar det sig att vi är beredda att bygga vapenfabriker åt dem. I Tunisien användes sannolikt svenskt krigsmateriel mot demonstranterna under den arabiska våren. I Bahrain användes också sannolikt svenska vapen mot det folkliga upproret.

I Sverige tycker folket att detta är fel. Det går helt emot folkviljan. Men politikernas lösning är inte att ändra lagen. Politikernas lösning är att hyckla och ljuga – vi säljer som bekant mest vapen i världen per capita – och det undergräver förtroendet inte för enskilda ministrar utan för politiken och för demokratin.

Ett demokratikriterium för bistånd har införts. Vi hjälper alltså inte länder som har för vidriga styrelseskick att överleva.

Men för vapen gäller inte samma sak. Där säljer vi gärna, så att de kan fortsätta upprätthålla sina repressiva diktaturer. Och de gör det med vårt mandat.

Det enda som är rimligt nu är att Socialdemokraterna, Moderaterna och alla de andra genast slutar hyckla, larva sig, ljuga och mörka. Och i stället inför skarpare lagar, bättre insyn och skärpta rutiner för att kontrollera att allt går rätt till. Gör de inte detta – det är då avgångskraven bör komma på allvar.