Egoina har postat bilder från sin resa till Norge, lägger upp den här bilden och skriver…

Va fan?
Jag googlade…

???

Jag gick helt upp i att vara gravid. Något som jag samtidigt skämdes över. Jag har kanske fel, men det känns som att det på sistone blivit coolt att vara casual och utåt sett lite likgiltig till sin graviditet. Att bli uppslukad och längta efter bebisen är töntigt. Man ska vara ärlig med att det är piss. Alla hatar att vara gravida, vill inte ge upp sina barnfria liv och har svårt att känna något för sin bebis.

Men om man inte tycker det är piss då?

Kan bli lite ledsen att jag känt så nu i efterhand. Att inte vara cool är också tillåtet.

Och det här med att man ser ner på kvinnor som ”bara är mammor” eller har sina barn som sitt största intresse. Så förminskande? Låt folk tycka, känna, leva som de vill. You do you. // Egoina

Egoina sammanfattar sitt 2021 som till stor del gått ut  på att försöka bli gravid, bli gravid, dölja gravid, offentliggöra gravid och sist men inte minst, sluta vara gravid och istället ha orsaken till att hon var gravid på utsidan istället. 

Hon beskriver sina känslor kring graviditeten och att hon helt och fullt gick upp i den. Och skämdes, eftersom det tydligen är coolare att vara lite ”casual, ointresserad” av att vara gravid.
Varför är det så? Hänger det ihop med barnlängtan?
Finns det något samband tror ni?
Ju längre och mer man längtat efter att bli gravid, desto mer går man upp i sin gravidietet?

Jag vet ju inte utan ställer mest frågan. ???‍♀️
Jag tycker ämnet är intressant.
Jag har gått helt upp i min hund, men det räknas nog inte. ?

Själva handlandet gick sådär. Henri blev gnällig och en tant var irriterad för att jag var i vägen och gav mig en sur kommentar. Men vet ni, jag blev inte obekväm eller kände mig till besvär. Jag och min vagn får lov att finnas! Såklart ska man försöka att inte vara i vägen, men ibland är man det och så är det. Bad om ursäkt till tanten och var jättetrevlig och då blev hon snäll. // Egoina

Egoina har träffat på en suris-tant i mataffären, som tyckte att hon och hennes barnvagn med sonen Henri i var i vägen. 
Istället för att bli sur tillbaka så var Egoina extra trevlig och bad om ursäkt till tanten, som då smälte som ett isberg i någon av alla Greta Thunbergs mardrömmar.

Ibland kan det vara direkt provocerande att vara extra trevligt mot någon som beter sig illa, och ibland fungerar det precis så som Egoina beskriver det.
Har ni någon taktik?
Snäll eller skäll? 🙂

Bebisen behöver ett namn och vi kan inte bestämma oss. Just nu har vi två kandidater och några bubblare det står mellan. Han heter ett nytt namn varje dag på test, men det känns aldrig 100. Tänk om det aldrig känns 100? Ljuger folk när de säger att de bara ”visste”? Det känns så tråkigt att vi inte bara vet. Att det inte är självklart. Är det det för alla andra? Eller bara väljer man något till slut? // Egoina

Kärt barn har många namn, sägs det.
Eller så har det inget namn alls, som i Egoinas fall.
Så sent som i måndags så var familjens nytillskott fortfarande namnlöst, och följarna fyllde kommentarsfältet med alla sina bästa förslag.

Här är några av dem:
Henri eller Henry
Morris
Lucas
Valter
Theo

På Instagram story får Egoina frågan om vilka namn de väljer mellan, vilket hon inte vill svara på.
De vill inte ha någons åsikt om eventuella namn innan de bestämt sig, och hon vill att det ska vara 100% deras beslut. Hon är redan så velig och lättpåverkad och att få meddelanden om att någons elaka lågstadielärare hette samma hjälper inte.

Så länge de inte väljer namnet Henri – med uttal ”anriii”- så har jag inga som helst synpunkter. ?

I alla fall. När bebisen äntligen blivit lugn kom det in frukost till oss. Har hört så mycket om denna bricka, men alltså den var ju hemsk? Okej, ska inte överdriva. Inte hemsk. Men att dessa mackor skulle vara så goda förstår jag inte. Det är ju toastbröd med pålägg? Orostat toastbröd dessutom. Inte ens ett värkarbete på över 30 timmar kunde rädda det. // Egoina

Jag kan inte låta bli att dra på munnen åt Egoinas beskrivning av den efterlängtade frukostbrickan.
Av de beskrivningar jag tidigare hört och läst så framstår den här flaggprydda brickas innehåll som någonting värdigt, både en och två stjärnor i den röda Michelinguiden.
Egoina var SÅ besviken! OROSTAT ROSTBRÖD! Vilken styggelse.

När det var frukost andra dagen hade vi knäckt koden. Vi hade hittat en brödrost vid partnerkylen och kunde rosta de stackars toastmackorna och vi möblerade om så att vi kunde sitta bredvid varandra och streamade Nyhetsmorgon. // Egoina

Dagen efter pekade mungiporna lite mer upp mot taket.
De nyblivna föräldrarna hade nämligen lyckats leta reda på en brödrost, som dessa bleka skivor bröd fick sola i.
Slutet gott, allting gott. Alla verkar nöjda och glada.

Ni med erfarenhet av den här omtalade brickan…
Vad är er erfarenhet?
Jag vet bara att den soppa jag serverades efter min blindtarmsoperation var allt annat än minnesvärd.
Ingen flaggbricka med andra ord alltså..

Mmkaay. Slut på bebisinlägg för idag. Tror jag. 🙂

När jag såg dessa uppdateringar från Egoina igår, och sedan insåg att det gått 15 timmar sedan sista inlägg så började jag ana vad det barkade hän.
Och mycket riktigt – Baby Egoina is here.

Visa det här inlägget på Instagram

Hurra, hurra och grattis hela lilla familjen! ♥️♥️

Egoina har gått på föräldraledighet och uppdaterar sina följare om att hon haft för sig.
Hon har:

• Lämnat kläder till Myrorna
• Städat hela köket
• Varit på Apoteket
• Köpt nya glödlampor
• Fått brev på posten från polisen som tydligen hittat hennes körkort
• Köpt kvällens middag
• Förevigat magen med en riktig kamera
• Gjort dadelbollar

Slutligen så kan hon absolut rekommendera att vara föräldraledig utan barn! 
Går det att komma runt det där med vabb på något vis tror ni?
Om bebisen i magen får hicka så kan man kanske vabba? De är ju jobbigt att hicka länge.
Inget av de gamla knepen fungerar ju här, som att skrämmas, be hickaren dricka vatten eller erbjuda dem 100 kr om de lyckas hicka en gång till, så kanske ändå?

En snabb fråga:
Ni som brukar vara engagerade i diskussioner om vad man som förälder får, respektive inte får göra medan barnen är på förskola eller fritids?
Är det här ett lika inbjudande ämne att debattera eller är det klart som korvspad? An open-and-shut case? Ingenting att diskutera?

Så det finns amningshjärna OCH gravidhjärna?
Stackars Egoina som blir bestulen på sin cykel, av sig själv. ?
Av hennes dms att döma så är hon långt ifrån ensam om att ha gjort en sådan här sak, gravid eller inte.

Personligen lyckas jag med den här typen av saker lite hela tiden och undrar om det finns någon som INTE gjort så här?
Inte va?
Kom igen nu?
Hjälp oss förvirrade att känna oss lite mindre förvirrade nu!
? ?

Ps. Jag har ett hemskt exempel som tack gode gud inte har hänt, men som jag får panik över då och då och som har med samma sak att göra.
Ibland måste jag dubbelkolla så att Selma verkligen sitter I bilen, och inte är bunden i dragkroken och att jag råkar köra iväg med henne så.
När jag var liten fick jag nämligen höra om en person som glömt att hen bundit sin hund i dragkroken, och körde iväg.
Hunden dog en mycket plågsam död, och ända sedan vi köpte Selma så får jag panik och typ måste kolla så att hon verkligen är I bilen.
Det känns rätt osannolikt att någon skulle göra så, men samtidigt har det ju hänt att föräldrar glömmer bort ett barn i bilen och lämnar det i gassande solsken, bara för att man ändrar någonting man kanske gjort varje dag fram till då.
Därför är det min skräck att JAG ska råka göra det.

Människor som håller på så här, är det samma liga som de som oombedda tar gravida kvinnor på magen eller tillhör de en annan kategori?
Och när vi ändå håller på att kategorisera människor, var stoppar vi in personer som ställer dumma frågor om helt uppenbara saker?
Som ”har du klippt dig?” till någon man känner och så uppenbart vet har kapat av en halvmeter hår?
Varför gör man det?
Det SYNS ju att personen klippt sig?
Är det att ta sig för stora friheter, att säga någonting positivt (förhoppningvis) om personens hår utan att först ställa kontrollfrågan OM?

Och sist..
Människor som äter någonting äckligt och som sedan propsar på att andra ska smaka.
Varför?
Jag tror dig, jag behöver inte smaka.
Litar man inte på sitt eget omdöme eller vill man bara inte vara vara ensam om att ha smakat det äckliga?

Människor alltså… 😉