Finns det någonting tråkigare än ”midsommar-content”?

I think not, och det är anledningen till att jag knappt uppdaterar under midsommarhelgen. Klänningar från Adoore och enorma blomsterkransar i håret. Har man sett en, har man sett alla.
Paula Rosas tar upp detta i ett inlägg efter att ha läst Egoinas inlägg om samma sak, så jag verkar inte vara ensam om att känna så här.

Så här skrev Egoina:

En impopulär åsikt jag har är att det tråkigaste som finns på sociala medier är midsommar.

Eller faktiskt hela sommaren är en stor snoozefest tycker jag. Hör säkert ihop med att jag tycker det är så tråkigt att höra om och se folks semestrar. Minns att jag tyckt det sedan jag var liten, när folk skulle visa bilder från sina resor. För så var det då, en bunte framkallade bilder, möjligtvis i ett album, skulle gås igenom. Noga. Varje person, plats och händelse skulle förklaras. Nu har man i alla fall möjlighet att scrolla.

Isabella Löwengrip skrev det en gång i sin blogg, att hennes statistik gick ner under semestertider och hennes teori var just att innehållet då är tråkigt. Sen gick det upp igen till hösten.

Vad tycker ni? Semesterinnehåll – ja eller nej?

Och så här skrev Paula:

Hur kan en säsong som är så härlig och fartfylld vara så… tråkig? Jag såg att Egoina hade en impopular opinion att det finns inget tråkigare är midsommarcontent i influenservärlden (& egentligen hela sommaren), kanske har hon rätt? Det är ju ljuvligt fint med blommor och blad och klänningar och kransar och allt men det ÄR ju rätt samma samma. Samma med sommaren, den är ju rätt samma.

Vad säger ni om saken?
Är sommaren extra tråkig när det kommer till influencers och det innehåll de producerar, eller gillar ni att även dessa formen går in i lite av en semesterlunk?
John Guidettis innehåll från semestern verkar ju ha engagerat en del, men annars? Utöver att en fotbollsspelare dricker några drinkar under semestern, är innehållet någonting att ha?

Paula Rosas inställning till skärmtid

Jag tror inte på fri tillgång till skärm men inte heller på nolltolerans. Jag tror på att man som förälder absolut kan och får köpa sig lite lugn emellanåt men att man också ska se till att veta vad barnen gör online. Ha koll på vilket innehåll dom konsumerar och se till att det inte blir för mycket helt enkelt. Uppmuntra andra aktiviteter men gör inte heller skärmtid till något fult, förbjudet (och därför extra lockande men skambelagt). // Paula Rosas

Paula har skrivit om skärmtid, som en reaktion till Dasha och hennes kovändning som jag publicerade ett inlägg om här. 
Jag håller helt med Paula, skärmar är en del av livet och världen, och jag tror inte på att hålla barnen från skärmar så länge som möjligt, för det enda du som förälder gör då är att sätta dina barn i en position där de kommer ligga efter sina jämnåriga kamrater och inte har samma kunskap om hur man använder skärmar i vardagen. För den är en del av vardagen, vare sig du vill eller ej, så kanske jobba lite mer i gråskalor än i kategoriskt kritvitt eller nattsvart.

Hur gör du med skärmar?
Inte ens i Familjen Bloggbevakning är telefonerna med vid matbordet, så vida det inte gäller någonting särskilt, men annars försöker vi äta middag ihop utan telefoner. Ibland får de andra påminna mig, men ofta sitter vi och pratar om saker som ofta slutar med att vi behöver googla någonting av det vi avhandlat, men då är man ursäktad. 🙂

Paulas svar på mitt inlägg och era kommentarer

Ni var många som reagerade på att vi smusslade om Mollys dag på Grönan och inte berättade något för Leonore. Jag blev full i skratt idag när jag fick se att det blev ett helt inlägg på Bloggbevakning med kommentarsfält deluxe som följd. Där folk förfärade sig över hur jag skapar trauman hos Leonore och splittring mellan syskonen. Känns nästan som att istället för en egen dag på Grönan med Leonore sen borde jag lägga dom pengarna på någon terapitimme eller två för henne. // Paula Rosas

Paula Rosas har skrivit ett inlägg om mitt inlägg om hennes inlägg. 😉
Hon skrev nämligen ett inlägg om hur hon och den äldsta dottern lurade lillasyster, och gick på Gröna Lund utan henne.
Jag förstod inte riktigt syftet med lögnen, medan kommentarsfältet drog på en ytterligare växel, som du kan läsa här. Det här var ett ämne som verkligen engagerade er. 

I sitt inlägg skriver Paula att lillasyster så klart vet om besöket, som avslöjades när den stora Daimvinsten plockades fram. De tummade på att hon skulle få en likadan dag, så fort hon är 140 cm lång och kan åka allt på Grönan.

Så hela grejen är överspelad i familjen Rosas och Leonore verkar inte ha tagit mental skada av sveket i alla fall. Men i kommentarsfältet på BB började jag ändå fundera på:

Får man aldrig ljuga för sitt barn? Blir förtroendet emellan förstört för all framtid om man som förälder inte är helt ärlig med dom? // Paula Rosas

Hon tar upp exempel på ”vita lögner” som många föräldrar använder sig av, bland annat dessa:

– Nej, godiset är slut. (klipp till mamma och pappa som gottar sig i soffan)
– Jag vet inte vart XX tog vägen, vi kan leta! (den var trasig, smutsig och vi kastade den)
– Ska vi skriva brev till tomten med vad ni önskar er?(önskelistan går till släkten och oss föräldrar)
– Det här är hulkensoppa som man blir superstark av! (det är spenatsoppa men hur kul tycker ni spenat är?)
– Lekplatsen har stängt, vi får gå dit imorgon! (mamma orkar inte gå till lekparken)
– Filmen tog slut, då var det slut på barntv för idag, nu ska tv sova. (i dagens samhälle tar det aldrig slut på barntv…)

Får man småljuga för barn, eller ger det trauman för livet om det uppdagas?

Lura lillasyster

Bildkälla: Pic Monkey stock photo// STELLA PICTURES

Min och Mollys oförglömliga eftermiddag: Molly har varit nervös för att försäga sig här hemma under veckan. Vi gjorde en höger vänster på Leonore.
Igår var det min och Mollys dag. Min present var en allra-första-gången present. Molly är det vackraste med våren och hon är ÄNTLIGEN 140 cm lång och får åka ALLT på Gröna Lund. // Paula Rosas

Paula Rosas och hennes äldsta dotter smyger bakom ryggen på lillasyster för att få en egen dag på Gröna Lund tillsammans och läsarna undrar kort och gott – varför?
Som barn hade jag nog blivit ledsen om det kom fram senare att man ljugit och lurat mig, mer ledsen än att inte få följa med, eftersom jag också kommer få en dag på tu man hand med min förälder.
Bara det att försöka smuggla in den gigantiska Daimvinsten, som nu ligger i bilen, och sedan försöka förklara var den kommer ifrån.

Har du någon erfarenhet av det här dilemmat?