I väntan på att samhället ska hinna ikapp diagnosernas komplexitet tar Ann och Fi en för laget och berättar, för kanske första gången någonsin, hur det faktiskt är att inte alltid förstå hur alla andra gör. Med humor, självdistans, nyfikenhet och kärlek beskriver de livet med ADHD. Hur det är att gå från att känna sig fucking amazing till en fuck up på 20 sekunder – ibland flera gånger om dagen. De beskriver hur det är att få en diagnos som vuxen(-aktig) och förklarar på ett osentimentalt och rakt sätt hur man gör lemonad av alla jävla citroner. De slår hål på myter, frågar experter, samlar fakta, intervjuar kvinnor med ADHD, lämnar ut sig själva och testar olika metoder, mediciner, strategier, ritualer och knep. // Fi Lindfors och Ann Söderlund
Hade fokuset inte legat på ADHD så hade den här boken varit lite av en utmanare till Johanna Bladhs bok ”Tjejbibeln”.
Nu är ju den aktuella boken ”en handbok för kvinnor med (eller utan) ADHD” så kanske ändå?
De skriver att de lämnar ut sig själva och tar en för teamet genom att testa olika metoder, mediciner, strategier, ritualer och knep. Mediciner? Det gör mig onekligen nyfiken, särskilt som ”ADHD” fullkomligt exploderat som satt diagnos de senaste åren.
Jag blir mer nyfiken på det här, än när ADHD ska beskrivas som en superkraft eller liknande.
Sånt är bara tröttsamt att läsa. Viktor Frisk tog till och med fram en poster för ändamålet.
Reklam:
I morgondagens poddavsnitt av ”Sanning & Konsekvens pratar jag om de 70 första sidorna i Johannas bok. Ris och ros. ?
