Polis: "En kår i uppror som enbart känner ilska och avsky"
"Är detta den polis ni vill möta när ni precis blivit misshandlade, när ert barn försvunnit eller när ni haft inbrott i ert hem? En polis som bara fyller ut sin plats, som tappat gnista och glädje och som inte gör mer än det allra nödvändigaste?", skriver polisen Peppe Larsson.
Facebookgruppen "Minst 25 000 kronor för poliser" har på kort tid fått över 10 000 medlemmar som stödjer polisen kamp om att få upp lönenivåerna.
Bakom gruppen står en anonym polis som säger till Nyheter24 att "det är väldigt många arga poliser".
Läs mer här: Han har samlat 10 000 personer för att höja polislönerna
Äntligen hade Polisförbundet lyckats förmå Rikspolisstyrelsen – kända för att säga nej, förkasta hellre än att lyssna och ta till sig goda argument, att just lyssna. Polisförbundet lyckades med bedriften att få RPS att inse att polisyrket är komplext, ansvarsfullt och viktigt, och enades om en överenskommelse som skulle gett oss poliser en lägstalön på 25 000 kronor. Av detta blev det inget när Arbetsgivarverket klev in och satte stopp. Det som skedde var ingen förhandling, det var ett svek mot landets samtliga poliser.
Kvar står vi med en ingångslön på 21 300 kronor och en i stort sett obefintlig löneutveckling. Många är de poliser som fortfarande efter fem, sex, till och med sju år ännu inte passerat 23 000 kronor. I antagningen till yrket polis skriver RPS "polisers lön och löneutvecklning baseras på arbetsresultat, arbetsuppgifternas svårighet och ansvar".
Vad är mer svårarbetat än att som första polis på plats vid ett rån, slagsmål eller möte med chockade personer, agera och fatta rätt beslut där och då? Oavsett tid på dygnet, helg eller vardag. Jag beskrev just en liten del av en ingripandepolis arbete, den polis som ni möter på stan, som tjänar allra sämst inom svensk polis. Den polis som jobbar treskift, dag/natt/kväll och varannan helg. Går denna lönesättning på 21 300 kronor hand i hand med kraven, riskerna och ansvaret?
I stället för att möta sommaren och höstens tunga tid, där polisen kommer gå på knäna i och med semestrar, kommenderingar, supervalår och en gigantisk omorganisation, med en bra känsla över ett nytt avtal har vi i stället en kår i uppror som enbart känner ilska och avsky. Att arbetsglädje, moral och engagemang är som bortblåst, ja det kan vi vara överens om. Den härliga känslan över att gå till jobbet likaså. Ett värdigt löneavtal hade betytt så mycket för en kår som lönemässigt sackat efter rejält de senaste tio åren.
Kvar står ett samhälle utan en allert garant för demokrati och trygghet. Är detta den polis ni vill möta när ni precis blivit misshandlade, när ert barn försvunnit eller när ni haft inbrott i ert hem? En polis som bara fyller ut sin plats, som tappat gnista och glädje och som inte gör mer än det allra nödvändigaste?
Jag och flera med mig känner att vår lojalitet till yrket och allmänheten har vänts emot oss i förhandlingarna, likaså det faktum att vi har fredsplikt. En fredsplikt som borde respekteras och vårdas ömt i löneförhandlingar gällande ett yrke, som på grund av rikets säkerhet inte helt får tas ut i strejk. Nu har arbetsgivarsidan valt att dra detta till sin yttersta spets, frågan är om de själva egentligen vet vad de gjort. Vad effekten av detta blir vågar jag inte svara på.
Vi är värda så mycket mer, det räcker nu!
Nämnde jag förresten att en färsk SIFO-undersökning visar att nio av tio svenskar anser att polisen borde ha högre ingångslön, ÅTTA av TIO tycker att den borde vara 25 000 kronor eller MER? Om inte, nu vet ni!
VAD ÄR DET VÄRT?
Peppe Larsson, ingripandepolis.
