"Polisens våld får mig att inte vilja ta med mitt barn på fotboll mer"
Elvira Eriksson skriver om att hon för första gången är rädd för att ta med sitt barn på fotboll. Och det är inte supportrarnas fel, det är Polisens.
Elvira Eriksson arbetar som kreatör på Pronto Communication och som på start-upet One Song och har årskort på AIK:s matcher sedan flera år tillbaka.
"Jag vågar inte ens ta med mitt barn på fotboll längre". Ett argument som många använder. Framförallt när man vill påskina att supporterkulturen gör det obekvämt för en större allmänhet att gå på fotboll i Sverige. Rädslan för att barn skulle bli skrämda av bengaler, vrålande män och hätsk stämning. Sådan rädsla har jag inte upplevt - trots att min dotter varit med mig på Norra ståplats sedan hon var 6 år gammal.
Förrän nu. Och sorgligt nog är det polisen som skrämmer mig.
En plats som välkomnar och omfamnar, en plats där känslor är tillåtna och får komma till uttryck, en plats som kan koka av frustration, men en trygg plats. Så ser jag på AIK:s fotbollsläktare. Som varande kvinna, och inte en särskilt ung sådan har jag ändå alltid upplevt mig väl mottagen på läktarna, min dotter likaså. Genom åren har stor omtanke visats henne och givit henne ett band och en relation till vuxna män som jag på många sätt tror är ovärderlig. Att gå på fotboll har varit förknippat med glädje och spänning, samhörighet och passion, även för min dotter.
Under åren på ståplatsläktaren har hon mötts av idel respekt. Hon har fått sitta på främmande mäns axlar för kunna se matchen bättre, haft pedagogiska samtal med tifo-personer om vad som kommer hända inför en bengalbränning, hon har omfamnats av omkringstående vid mål och med stolthet fått ansvara för fanor och flaggor. Listan av positiva upplevelser kan göras lång. Och den negativa kort. På sin höjd har den givit henne ett något bredare register av svordomar och ont i fötterna av att stå upp under 90 minuter.
Den här bilden av fotboll vill jag bevara hos henne. Därför är jag nu rädd att ta med henne på match. Bakom rädslan ligger inga fotbollssupportrar, utan polisen och den osäkra situation man skapat genom sitt agerande.
Den senaste tiden har polisen genomfört en rad insatser, såsom ståplatsreducering och andra inskränkningar av möjligheten att utöva supporterskap, i syfte att skapa frustration och vända supportrar mot varandra. För därtill polisens eskalerande makt- och våldsutövande, med derbyt mot Djurgården färskt i minnet, då en person slogs medvetslös av en polisman beväpnad med batong, och du har receptet på en bägare med potential att rinna över. Och jag vill inte ha mitt barn på plats när det händer.
Jag vill inte att hon ska tvingas bevittna batongslag mot mänskliga kroppar. Jag vill inte att hon ska veta hur det känns att passera ett moln av pepparsprej. Jag vill inte att hon ska förlora den bild hon har av polisväsendet som upprätthållare av lag och ordning och ersätta den med en motsatt. Framförallt vill jag inte att hon ska förlora den bild hon har av fotbollsvärlden som en omfamnande, välkomnande och trygg värld.
Jag vill att polismakten tar ansvar för de oacceptabla våldshandlingar man begick under Stockholmsderbyt den 25 maj. Jag vill också att man ser över den strategi man har för hur man bemöter människor i samband med fotbollsmatcher. Genom sin aggressiva närvaro och sitt provokativa agerande bör inga andra än polisen stå till svars när min dotter undrar varför hon inte kan följa med på nästa match.
Elvira Eriksson,
Supporter
