Sluta hylla ätstörningar

Överallt där man tittar pekar siffrorna åt fel hål. Fler och fler drabbas av ätstörningar. En dödlig sjukdom. Faktum är att anorexi är den dödligaste sjukdomen av alla psykiatriska diagnoser. 

Efter pandemin har man också sett en kraftig ökning av patienter med ätstörningar. I flera regioner har antalet remisser fördubblats och köerna är oändligt långa. Jag skulle kunna sitta och rabbla såna siffror hela natten. Men ni fattar poängen.

Läget är akut. Och vi behöver göra allt vi kan för att vända den här trenden.

Så därför blir jag smått irriterad av Irena Pozars krönika i Expressen idag. Pozar riktar kritik mot hur kritiken mot Gina Tricot framförts. 

Hon menar att det är oundvikligen att detta kommer få Bianca att må dåligt. (Irena ger emellertid inget konkret svar på hur man bör kritisera på rätt sätt, annat än att inte kommentera hennes kropp).

Och vet ni, jag är faktiskt beredd att ta den risken. Att vara tyst är inget alternativ.

Det du tittar på, ser upp till och det som hyllas skapar våra ideal. Just nu skapas ett ideal runt Bianca som säger att ätstörning = framgång. Återigen, det är inte Biancas fel. (Det är Discovery plus fel (Wahlgrens värld), Gina Tricot och andra företags fel.)

MEN! Att prata om sin ätstörning är INTE alltid en positiv sak.

Särskilt inte när man är mitt uppe i sin ätstörning och inte är villig att söka hjälp, såsom Bianca. Det kan lätt bli att man triggar andra istället. Och detta är något som reality programmet Wahlgrens värld ägnar sig åt och behöver ta ansvar för. Det blir särskilt problematiskt om man är i en position där väldigt många ser upp till en och där ätstörningen kopplas samman med andra faktorer såsom framgång. (Att anlitas som modell när man är sjuk är en tydlig signal om att ätstörningar faktiskt bidrar till framgång).

Det finns säkert dem som blir hjälpta av att Bianca pratar om hur sjuk hon är. Men med min erfarenhet från äs är jag övertygad om att det skadar mer än hjälper. Särskilt efter alla DM jag fått om hur triggande döttrar, systrar och vänner blivit av Bianca. Oftast skrivna av förtvivlade mammor.

Detta kaos handlar inte om Bianca Ingrosso

Jag var 16 år när jag började gå på behandling hos Stockholms Centrum för Ätstörningar.

Det var på den tiden då modellagenturer hängde utanför portarna till kliniken för att haffa anorektiska flickor. Deras nya modeller.
Ååå vad jag hoppades att de skulle välja mig. Jag skulle minsann aldrig gå upp i vikt bestämde jag mig för.
Fan ta dom jävlarna! Känner jag nu.
Jag blir därför oerhört triggad och besviken av att se att @ginatricot väljer att använda en modell som uttalat offentligt att hon har en pågående ätstörning. Ja det gäller @biancaingrosso , och nej ingen skugga faller på henne.
(Gina Tricot är även företaget med så pass små storlekar att knappt någon kommer i dem).
Men vadå, ska inte Bianca få jobba?

Det här handlar inte om henne. Det handlar om att branschen måste ta ansvar för den roll de spelar i att skapa ett ätstört samhälle. 2013 ville Gina Tricot jobba emot ätstörningar, men verkar nu ha tagit en annan väg.

Detta måste också ses i ljuset av att modebranschen genom årtionden varit med och skapat sjuka ideal. Och att branschen har en särskild ställning när det kommer till att bidra till det ätstörda samhället. Hade detta gällt vilket annat jobb som helst hade jag tyckt att det vore fullständigt vanvettigt att välja bort någon pga dess ätstörning.
Jag har också fått både DM, sätt kommentarer och fått det berättat för mig flera gånger om hur påverkade människors döttrar, systrar och vänner blivit av att ta del av Biancas ätstörning. Detta ligger inte på något sätt på Bianca utan där har individen ett eget ansvar. MEN detta är ändå något som modeförtag bör beakta. Det är också svårare att välja bort reklam än vad det är att exempelvis inte titta på realityprogrammet.
Att medvetet använda modeller med ätstörningar är att främja sjukdomen både hos individen och hos mottagaren. En mottagare som ofta är en unga tjej. Budskapet som skickas är att vill du lyckas så behöver du vara så smal som man bara kan bli genom en ätstörning.
Och det är oerhört ansvarslöst.
Jag trodde vi var förbi den destruktiva Top model eran??

Ätstörningsbehandling – vad innebär det egentligen?

Jag fick nyligen frågan hur en ätstörningsbehandling egentligen ser ut. Tvingar man i patienten mat? Vad händer om man vägrar att äta? Får man samtalsbehandling eller bara mat?

Det finns såklart mängder av olika behandlingar! Men här kommer en inblick i hur det kan se ut.

Som många av er redan vet har jag gjort några omgångar i behandling.

SCÄ

Den första riktiga behandlingen jag fick var på SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar). Där fick jag enskild samtalsbehandling och antidepressiv medicin. Utöver det gick jag en gång i veckan i gruppbehandling som bestod i att gå ut och äta lunch på restaurang med en skara ätstörda personer. Om man inte åt upp varenda tugga resulterade det i att man blev utslängd ur gruppen. Efter måltiden hade man en slags diskussion om hur det gått. Trots att jag är en förespråkare av gruppterapi passade det mig inte där och då.

Capio ätstörningscenter

Den andra behandlingen jag fick några år senare  förändrade mitt liv. Det var en KBT-E (för ”eating disorder”) behandling på Capio ätstörningscenter i Sollentuna. Precis som på SCÄ var det en blandning mellan enskild terapi och gruppterapi (jag hade världens bästa grupp, vi var som ett lag, stöttade varandra och kämpade mot samma mål). Jag åt även tre måltider om dagen på kliniken. En stor del av behandlingen gick ut på att utbilda patienten om ätstörningar och att KBTa bort ångesten som kom av att äta. Åt du inte upp maten riskerade du att kastas ut ur behandlingen.

Och det är så det funkar med ätstörningsbehanding. Du är där frivilligt och måste äta. Det går inte att få terapi och sen börja äta. För att du ska vara mottaglig för terapin måste din hjärna funka och för att den ska funka måste du äta. Därför får ätandet så pass stort fokus.

Dagvård och slutenvård

Inom ätstörningsvården delar man ofta in behandlingar i öppenvård, dagvård och slutenvård. Öppenvård innebär att man lever som vanligt men går till kliniken för behandling en till två gånger i veckan. Ofta en timmes samtalsterapi. Dagbehandling, vilket är vad jag fick på Capio, innebär att du tillbringar hela dagarna på kliniken men åker hem och sover. Ungefär som att gå på förskola. Jag var på kliniken måndag till fredag 08 till 16 i ett halvår. Slutenvård är som dagvård men att du sover även på kliniken.

Sen finns det också tvångsvård där du kan bli matad med sond och så vidare. Jag har inte den erfarenhet och lämnar det därför därhän.

Behöver du hjälp?

Klicka här för att få stöd.

Intuitivt ätande

Jag kunde känna mig vrålhungrig efter ett skrovmål och proppmätt efter en halv banan. Det är så det blir när man konstant mixtrar med maten, begränsar vad man får och inte får äta, hur mycket och när. Kroppen fattar ingenting och signalerna blir totalt rubbade. Vi förlorar förmågan att äta intuitivt. Och det är i princip normen idag, dvs vi äter inte längre efter vad våra kroppar önskar och behöver. Istället styrs vi av rädslor för viktuppgång, förbjudna livsmedel, de senaste rönen och gud vet allt.

Hunger ses som falsk. Något som försöker lura dig att äta fast du egentligen inte behöver. ”Du är bara törstig” eller ”Du är bara trött”. Och mätthet kopplas snabbt ihop med viktuppgång tillika diverse livsmedel som automatiskt leder till viktuppgång. Som att det vore det värsta som kunde hända. Det här stämmer såklart inte.

Vi behöver lära oss på nytt att lyssna på kroppen. För den är designad att berätta för oss vad vi behöver. Den energin som vi länger på att kontrollera mat och vikt kan vi lägga på så mycket roligare saker. Men först måste vi återfå våra signaler och det görs endast genom regelbundna och ordentliga måltider.

Idag har min kropp och mina signaler återhämtat sig. Genom att jag lyssnar på kroppen, äter intuitivt, minskar mina ätstörda tankar och upptagenhet kring mat. Jag behöver inte längre fundera särskilt mycket på vad min kropp egentligen säger och jag vet att jag kan lita på den information jag får.