"Lööf höll sig till manus och pratade långsamt"

En sen lunch fick mig att oroa mig föratt det skulle vara svårt att få en bra sittplats framför scenenunder Annie Lööfs tal. Denna oro visade sig dock vara ganskaogrundad, och när jag till slut dök upp framför almedalsscenen,tio minuter innan talet började, fanns det fortfarande gott omplatser att välja på. Det enda undantaget tycktes vara runt denminnessten för Olof Palme som finns placerad precis framförtalarstolen där det var proppfullt av hoppande, skuttande och buggandeCUF:are. Tanken är så klart att visa hur roligt man har somcenterpartist - en klassisk slogan är ju att de som har roligastvinner - men runt mig duggade sarkasmen tätt, och frågan är hurroligt det egentligen är att ligga under riksdagsspärren.

Annie Lööf inledde ganska starkt.Mina förväntningar var förvisso låga - Lööf brukar inte hållafantastiska tal - men hon överträffade dem ordentligt. Självainledningen bestod av en berättelse om den olympiske simmaren AndersOlsson som övervunnit sin funktionsnedsättning och nu är sjufaldigOS-guldmedaljör. Övergången till att låta Olssons kamp mot sinfunktionsnedsättning sympolisera den kamp Centerpartiet nu för, föratt hålla sig kvar i riksdagen även efter valet 2014, var en snyggmetafor som jag tror kan motivera och engagera de egna leden.

Talet gick sedan vidare till att handlaom baksidorna med oppositionens förslag och brist på förslag. Honkallade dem lite nedlåtande för "det rödgröna gänget",och pekade på att den enda kritik de har mot regeringens politik äratt de åt korv tillsammans i Lööfs hemby Maramö. Jag vet interiktigt om jag skulle hålla med om att detta är oppositionens endakritik, men den välvilligt inställda publiken applåderade, ochLööf fick chansen att parafrasera Lukas Moodyssons filmTillsammans: "Jag grillar hellre korv tillsammans, än äteroxfile' ensam".

Det var även snyggt och smart av Lööfatt definiera Centerpartiet som den absoluta motpolen tillSverigedemokraterna. Att Jimmie Åkesson valde att säga attMiljöpartiet är deras motpol i svensk politik, måste ha sviditlite för centerpartisterna. Både Lööf och Centern har längetagit striden mot SD, och att det då blev Miljöpartiet som fickuppmärksamheten riktad mot sig måste ha känts en aning orättvist.Lööf hanterar dock situationen på ett bra sätt, och visar med allönskvärd tydlighet på förslag och politik som går tvärt emotvad Sverigedemokraterna står för.

Tydlighet var för övrigt även detett starkt plus under dagens Almedalstal. Centerpartiet anklagasofta, både av motståndarna och av sig själva, för att varaotydliga med vad det egentligen är de vill, men i just det härtalet var de konkreta förslagen många. Frågan jag ställer mig ärdock om förslagen är lika populära bland de potentiella väljarnasom de var bland CUF:arna framför scenen: att vara för utökadvargjakt, emot arbetsrätten och att vilja avskaffaArbetsförmedlingen är ganska känsliga frågor, och till och med iLööfs eget parti finns det många som tycker att just dessa tre äratt gå ett steg för långt.

Det stora problemet med Annie LööfsAlmedalstal var dock att det snabbt blev alldeles för trist attlyssna på. Den som direkttextar talet för skärmarna framförscenen hade säkert en bra dag på jobbet - Lööf höll sig tillmanus och pratade långsamt - men det var nog fler än jag som kändesig lite uttråkade efter ett tag. Av princip tycker jag inte att jagsom retoriker ska fokusera tonläge, röstvolym eller tempo: sådantkan kroppsspråksexperterna syssla med, men den här gången var detdirekt skymmande och tog liksom udden av det som var positivt medtalet.

Framåt slutet av talet hittade jagmitt livs första fyrklöver där jag satt på gräsmattan. Förstslogs jag av tanken att det kanske var ett tecken från ovan på attjag ska bli Centerpartist - Centerns partisymbol är ju ett fyrklöver- men när storhetsvansinnet lagt sig förstod jag att det enda detvar ett tecken på var att jag lagt mer tid på att kolla ner igräset framför mig, än på att titta på Annie Lööfs tal: dettai sin tur ett tecken på tråkigheten vunnit över det som varintrerssant med talet.