Klimakteriebehandling kopplas till demensrisk
Kvinnor som behandlas med hormoner i samband med klimakteriet kan ha en ökad risk att drabbas av demenssjukdomar som Alzheimer, enligt en dansk studie. Men en svensk expert ser ingen anledning till oro för de som tar hormoner i dag.
Vid klimakteriet kan en eller flera av följande besvär inträffa:
Värmevallningar, det innebär att du plötsligt blir mycket varm. Du kan också frysa, det heter då kylvallning.
Plötsliga svettningar, ofta i samband med en värmevallning.
Snabba ändringar i humöret, känslor av nedstämdhet eller att må dåligt.
Sömnproblem, du kan både ha svårt att somna och vakna under natten.
Torra slemhinnor, framför allt i slidan men även i ögonen, näsan och i halsen. Torra slemhinnor kan göra att det kliar och svider.
Urinvägsbesvär, till exempel att du ofta känner dig kissnödig eller att det svider när du kissar. Det kan också läcka urin när du blir kissnödig eller när du hostar eller nyser.
Kroppens fettfördelning förändras i klimakteriet och du kan få mer fett runt midjan. Risken för att få höga halter av blodfetter ökar också.
Klimakteriebesvär kan behandlas med läkemedel som innehåller östrogen. Östrogen används nästan alltid tillsammans med gulkroppshormon. Det gulkroppshormon som finns i läkemedel är antingen naturligt eller konstgjort.
Östrogen och progesteron eller gestagen används oftast tillsammans, men progesteron och gestagen kan doseras på olika sätt.
Källa: 1177
Det är forskare i Danmark som analyserat data om kvinnor som fått den senare behandlingen och jämfört med kvinnor som inte fått behandlingen. Totalt har de använt uppgifter om drygt 5 600 kvinnor med demensdiagnos och 55 900 kvinnor utan. Alla var mellan 50 och 60 år 2000.
Resultaten, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften BMJ, pekar på att de som fått östrogen-gestagenbehandling hade en 24 procents ökad risk att utveckla demenssjukdom och Alzheimer jämfört med de som inte fått sådan behandling.
— De här resultaten är i linje med andra liknande studier om hormonbehandling och demenssjukdom och det ger en pusselbit i en komplex fråga, säger Angelica Lindén Hirschberg och överläkare på Karolinska universitetssjukhuset och professor i gynekologi.
Inget säkert orsakssamband
Men hon påpekar att det är viktigt att veta att en studie som bygger på data från register aldrig kan fastställa om det är hormonbehandlingen som orsakar den ökade risken som syns. Det kan finnas andra skillnader som gör att kvinnorna som behandlats haft en ökad risk att utveckla demenssjukdom.
— Dessutom är detta kvinnor som behandlats på 1990-talet. Då var det andra läkemedel än de vi har i dag. Nu får många i Sverige sina hormoner via plåster och spiral vilket inte ger samma påverkan på systemet som de tabletter som oftast gavs tidigare, säger hon.
I studien fick de flesta kvinnorna östrogen i kombination med syntetiskt gulkroppshormon. I dag är det alltfler som får östrogen och bioidentiskt gulkroppshormon i form av progesteron.
— Vi har mer och mer data som visar att det syntetiska gestagenet är boven i dramat, säger Angelica Lindén Hirschberg.
"Sluta inte"
I snitt började kvinnorna i studien sin behandling vid 53 års ålder och de behandlades i knappt fyra år. Den största riskökningen syntes efter 12 års behandling, då var den 74 procent högre än i kontrollgruppen.
— Vi rekommenderar bara att man behandlar så länge man har symtom, oftast. Kvinnor som kommer i klimakteriet tidigt, före 45-års ålder har en ökad risk att drabbas av demens och för dem skulle hormonbehandling till och med kunna minska risken för demens.
Klimakteriebesvär drabbar omkring 75 procent av alla kvinnor i åldrarna 45 till 60 år. Omkring en tredjedel drabbas av så pass allvarliga besvär att de önskar behandling. Den vanligaste är i dag en kombination av hormonerna östrogen och gestagen eller bioidentiskt progesteron.
Det finns enligt Angelica Lindén Hirschberg ingen anledning för den som tar hormoner mot klimakteriebesvär att sluta utifrån den nya studien.
— Eftersom det är andra läkemedel som används i dag och eftersom det är en registerstudie som inte kan visa på orsakssamband så ska man inte sluta på grund av oro för demenssjukdom, säger hon.
