Riskfylld upptäckt kan ge nytt liv – och prisas
Helt nya, levande organismer med funktioner som inte existerar i naturen. Eller nya metoder för att blixtsnabbt kartlägga arvsmassa, dna. Så ser ett par av huvudkandidaterna till årets Nobelpris i kemi ut.
Kemivetenskapen dominerades, precis som fysiken, av Tyskland fram till andra världskriget. Sedan dess har USA tagit hem merparten av prisen. Antalet kemipristagare:
USA: 74.
Storbritannien: 34.
Tyskland: 34.
Frankrike: 10.
Bland tidigare pristagare märks många giganter inom kemivetenskapen: Ernest Rutherford, Nya Zeeland (fick priset 1908), Marie Curie, Polen/Frankrike (1911), Otto Hahn, Tyskland (1944), Linus Pauling, USA (1954), Kary Mullis, USA (1993), Emmanuelle Charpentier, Frankrike (2020).
Källor: Statista, Nobelstiftelsen
Det är analysföretaget Clarivate som varje år listar de mest troliga pristagarna utifrån hur ofta de citerats i vetenskapliga tidskrifter.
Pristagarna tillkännages av Kungliga vetenskapsakademien (KVA) i dag, onsdag, tidigast klockan 11.45.
Till de stora favoriterna hör tre amerikaner, James Collins, Michael Elowitz och Stanislas Leibler. De tillhör grundarna av en ny forskningsgren – syntetisk biologi.
Syntetisk biologi innebär att man på kemisk väg bygger biologiska system som inte finns naturligt. Man kan till exempel konstruera helt nya levande organismer och förändra redan existerande organismer – en vetenskap som lovar mycket men också kan medföra stora risker.
Andra möjliga vinnare är britterna Shankar Balasubramanian och David Klenerman. De har revolutionerat kartläggningen av olika arters arvsmassa genom att skapa metoder för extremt snabba avläsningar av dna.
I fjol belönades Carolyn Bertozzi, USA, Morten Meldal, Danmark och Barry Sharpless, USA, för att de var och en för sig utvecklat den så kallade klickkemin - som gör att man på enkel väg kan bygga avancerade molekyler, exempelvis för framställning av nya läkemedel.
