Köpenhamnsprotokoll bara tomma ord?

I dag, måndag, inleds det stora klimatmötet i Köpenhamn. De flesta - inklusive statsminister Fredrik Reinfeldt - har rätt lågt ställda förväntningar. Och Barack Obama har skjutit upp sin resa till Köpenhamn. Vad kan vi förvänta oss för resultat av mötet? Kommer toppolitikerna kunna rädda jorden? Nyheter24 har granskat resultaten av tidigare toppmöten med uppdrag rädda miljön.

Den 5 juni 1972 i Stockholm inleddes FN:s allra första internationella miljökonferens. Det landade i vad som bäst beskrivs som en text kring vilken syn FN hade på världen och människans miljöpåverkan. Man erkände och konstaterade att människan både är en del av naturen och tär på densamma.

Några särskilt konkreta beslut kring miljöarbete enades man dock inte om.

Arbetet fortsatte dock och 20 år senare, i samband med miljökonferensen i Rio, antog FN en klimatkonvention.

Där formuleras slutmålet att ”stabilisera halterna av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar att mänsklig verksamhet påverkar klimatsystemet på ett farligt sätt”.

Några bindande krav innehöll dock inte konventionen som trädde i kraft 1994 och godkändes av 160 stater.

1997, i Kyoto i Japan, togs dock ytterligare steg närmare konkreta krav när Kyotoprotokollet skrevs. Åtminstone blev målet mer specifikt: De årliga globala utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 5,2 procent från 1990 års nivåer till perioden 2008-2012.

USA:s dåvarande president Bill Clinton hyllade avtalet och kallade det för en "historisk överenskommelse” när han skrev under i november 1998. Men den amerikanska senaten godkände aldrig avtalet och i juni 2001 höll USA:s president George  W Bush ett tal där han gick till frontalangrepp mot Kyotoavtalet.

– Kyotoprotokollet är oerhört bristfälligt från grunden, sa Bush och pekade ut flera typer av föroreningar han tyckte att Kyoto helt hade missat.

Avtalet har ändå lett till att vissa länder, bland annat Sverige, sänkt sina utsläppsnivåer ordentligt. Andra, som Spanien, har dock i stället ökat utsläppen trots att de skrivit under och godkänt avtalet.

För två år sedan, 5 december 2007, skrev de fyra borgerliga partiledarna en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter.

– Det är hög tid för våra europeiska vänner att börja ta sin del av ansvaret i klimatfrågan, krävde de då med en röst.

Tittar man på den faktiska statistiken har de vackra ambitionerna ändå landat i en sammanlagd fortsatt negativ utveckling vad gäller utsläpp av växthusgaser. Från 1990 till 2007 ökade utsläppen med nästan tio gigaton (se bild 2).

Så vad kan vi förvänta oss av klimatmötet i Köpenhamn?

Ett Köpenhamnsprotokoll som ger en liknande utveckling som tidigare med visst framåtsträvande i ord och fortsatt bakåtsträvande i handling? Det tror i alla fall förre EU-parlamentarikern Nils  Lundgren som tillsammans med Marian Radetzki, professor i nationalekonomi, redan avfärdat mötet som ett fiasko.

”Räkna med ett dekorativt paketerat fiasko i Köpenhamn!” skriver de i ett angrepp på världens rika länder i Aftonbladet.

Eller blir det verklig förändring, nära förestående globala utsläppsminskningar, bindande avtal och ett snart amerikanskt godkännande av Kyotoprotokollet? Det vågar miljöminister Andreas  Carlgren hoppas på när bland andra han i en debattartikel i Sydsvenskan hoppfullt skriver:

”Vi är övertygade om att det går att göra skillnad och att även ledare som USA:s president Barack  Obama och Kinas president Hu Jintao tar intryck av opinionen.”

Vad tror du?

Mer läsning:

Klimatmötet i Köpenhamns webbplats.

The Guardian – Words of warming.

DN: De avgörande stridsfrågorna i Köpenhamn.