"Jag var nära att mördas av Quick"

För 35 år sedan var han nära att dö efter ett brutalt knivöverfall av Thomas Quick. Nu går John ut och berättar om mordförsöket, och kritiserar samtidigt medias förminskning av Quick till en "småbrottsling".

På nyhetsdebattsajten Newsmill skriver John ett öppet brev om varför han är kritisk till Hannes Råstams uppmärksammade dokumentär om Quick.

– Han är inte den "småbrottsling" som medierna försöker göra honom till. Tvärtom - han är fullständigt livsfarlig, det skriver John som var en hårsmån från att dö efter det våldsamma överfallet i Uppsala för 35 år sedan.

Väldigt vinklad

John beskriver SVT-dokumentären som "väldigt vinklad" och menar att man får uppfattningen att Quick skulle vara oskyldig till de mord han dömts för.

Han beskriver i sitt inlägg hur han träffade Quick, som då hette Sture Bergwall, på en fest. De kom i samspråk och Bergwall var först mycket trevlig och verbal. John bjöd då hem honom till sitt studentrum, där han gick på toaletten.

– Jag glömmer aldrig hans ansiktsuttryck när jag kom ut därifrån. Blicken var helt vild och jag får fortfarande kalla kårar när jag tänker på den. Han kom emot mig och stack kniven i mig om och om igen. Jag såg mitt eget blod spruta på väggar och golv. Jag försökte värja mig, men jag hade inte en chans, skriver John.

Lämnades att förblöda

Quick torkade bort fingeravtryck och lämnade sedan John att förblöda i sviterna efter tolv djupa hugg av en förskärare, och slag av skaftet på en stekpanna mot huvudet.

John blev kvar på Akademiska sjukhuset i flera veckor, och av rättsläkarnas utlåtande framgår att han fått svåra skador i bland annat lungsäcken, levern, vänstra låret och högra axelhålan. Utlåtandet slår också fast att John hade avlidit av skadorna om han inte kommit under snabb läkarbehandling.

Quick kunde snabbt pekas ut som den skyldige, och fälldes efter att ha blivit överbevisad genom att ha tappat en knapp i lägenheten, samt kommit hem med blodiga strumpor. Efter sju dagar erkände Quick till sitt brott.

– Jag, och den vid tidpunkten för brottet 9-årige pojken som Quick försökte mörda, är de enda som överlevt Quick. Jag har av familjeskäl inte talat mycket om vad som hände för snart 35 år sedan. Det har haft sitt pris att hålla tyst. Men när jag nu tar del av den snedvridna bilden som ges av Quick känner jag att jag har ett ansvar att berätta min historia. Hannes Råstams program och kvällstidningarnas krönikörer gör mig illamående, skriver John.

Ingen småbrottsling

– Hur kan de förminska Quicks ondska som de gör? Jag kände inte Quick den där kvällen. Vi befann oss inte i konflikt på något sätt, vi hade inte bråkat - ändå försökte han på ett bestialiskt sätt mörda mig. Hur kan man kalla en sådan person för "patetisk småbrottsling"?

När John fick höra talas om Hannes Råstams filmprojekt ringde han genast upp honom och erbjöd Råstam att ta del av polisrapporten om mordförsöket.

– Men Råstam var inte intresserad av att träffa mig - han var bara intresserad av att få veta om Quick var drogad. Det är uppenbart att sådana som jag inte räknas i dagens Sverige. Mitt lidande - och andra offers lidande - betyder tydligen ingenting.

– Brottet mot mig rubricerades som försök till dråp, men det blev aldrig någon rättegång, i stället återfördes Quick till Säters sjukhus. För mig var Quicks tårar i programmet krokodiltårar. Mina sår däremot läker aldrig helt, skriver John på Newsmill.

Fotnot: John vill av privata skäl inte gå ut med sitt fullständiga namn.

Skrivet av: