Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Krönika: Myten om Mexiko falsk

Sport | 27/01/2009 18:43

Olof Peronius om hur brottare stal fotbollens ljus.

Det var mycket snack om vilket galet passionerat fotbollsland Mexiko är när Sven-Göran Eriksson blev landets förbundskapten. Det skulle vara något helt annat än vad han varit med om tidigare i sin långa karriär.

Jag tror att det mesta av det snacket kommer sig av det amerikanska landslagets regelbundna möten med Mexiko. Mexikaner är ofta väldigt patriotiska, och med tanke på landets speciella relation till den mäktiga grannen i norr – hela södra USA består av delstater som de tagit från Mexiko i krig – får de matcherna en speciell laddning, med fullsatta arenor med mexikanska flaggor oavsett om Mexiko spelar hemma eller borta. Eftersom allt som är en sanning i USA förr eller senare når Sverige är det inte konstigt att myten om det extrema fotbollsintresset i landet även har spridits till Sverige.

Och visst gillar mexarna ”El Tri”, som landslaget kallas. Men i vilket land i världen är inte fotbollslandslaget en angelägenhet som följs och diskuteras? Gör de inte det i England? Är inte folk fotbollstokiga i Rom? Skriver inte svenska tidningar spaltkilometer om fotboll?

Jag tillbringade några veckor i Mexiko för ganska exakt två år sedan. Då hade folk enorma förhoppningar på legendaren Hugo Sanchez som förbundskapten. "Om inte han lyckas gör ingen det” var mantrat som varenda taxichafför upprepade. Men rent allmänt var mitt intryck att folk var mindre upptagna av fotboll där än i exempelvis Argentina eller Turkiet.

Innan jag åkte hem såg jag seriepremiären mellan Cruz Azul från Mexiko City och Pachuca (som senare vann Clausuraligan). Hemmalagets Estadio Azul var långt ifrån fullsatt – trots att den tar under 40 000 åskådare i en stad med 20 miljoner invånare.

Visst, Aztecastadion där storlaget storlaget América spelar, är grymt mäktig och imponerande. Men även de fåtal tillfällen då alla jättearenans 129 300 platser är fullsatta är det inte ens en procent av stadens invånare som har tagit sig dit. Jämförelsevis var AIK:s publiksnitt förra året procentuellt större (1,2 procent av Storstockholms 1,3 miljoner invånare).

Hur var då fotbollen? Rent individuellt bättre än i allsvenskan, men taktiskt ganska ogenomtänkt. Stämningen på läktarna var långt ifrån passionerad. Det kändes som att vara på en basketmatch i USA: det dracks Pepsi, det käkades popcorn och cheerleaderbrudarna rasslade med sina pom pom-fluffar. Publiken var oftast tyst.

Det överlägset roligaste som hände under matchen – och då kan ni själva se att hemmalaget satte ett drömmål i krysset – kom i halvtidspausen. Föregående dag hade jag och min polare varit på lucha libre – mexikansk fribrottning. Helt galet. Och galet kul. Nu kom några av de maskerade brottningsstjärnorna från galan vi var på ut på planen. Tillsammans med folk från publiken med den tveksamma lyckan att vinna på lotteri spelade de en fotbollsmatch med gigantiska badbollar, där allt var tillåtet. Vanligtvis har jag svårt för halvtidsaktiviteter – men det här var tamigtusan roligare än själva fotbollsmatchen.

Men passion för fotboll? Den såg åtminstone inte jag.

Mexikanska landslagsspelare är definitivt passionerade när de sjunger nationalsången:

Cruz Azul-Pachuca januari 2007:

test

Lucha libre:

test

Skrivet av: