Två dygn har gått sedan Tunisiens president Zine el Abidine Ben Ali i fredags kväll jagades på flykt från Tunis. För första gången någonsin har det som – med lika delar nedlåtenhet och skräck – brukar kallas “den arabiska gatan” (och som vanligen utmynnar i ett av regimerna uppiskat hat mot USA eller Israel eller danska Muhammedtecknare) tvingat en diktator att kasta in handduken.

Inte undra på att det som i historieböckerna kommer att kallas Jasminrevolutionen nu sätter skräck i andra arabledare från Alger till Amman. I Kairo har demokrater tågat till den tunisiska ambassaden i solidaritet med sina frihetsbröder – och för att kräva reformer också i sitt eget land. Mycket tyder på att Egypten skulle kunna stå näst på tur för en motsvarande folklig resning.

Även om vi ska vara försiktiga med neokonservativa visioner om en hel arabvärld som frigör sig och över en natt blir demokratisk finns det skäl att knäppa händerna och hoppas. Inte minst finns det all anledning att stödja de goda krafterna.

Och oaktat vad som händer härnäst kommer alltså exemplet Tunisien att gå till historien. Därför är det också obegripligt att svenska medier ägnat revolutionen så lite uppmärksamhet. Jag är tacksam över att debattören Rasmus Fleischer injagat dåligt samvete i åtminstone mig. Sent om sider började vi på Nyheter24 bevaka händelseutvecklingen något så när.

Jag, som sitter med nätt och jämnt två och en halv tjänster på nyhetssidan, vet att man alldeles för ofta måste sålla hårt som redaktör och jag har all respekt för den nyhetsvärdering som konstaterar att en förlupen fyrverkeripjäs nästgårds nästan alltid smäller högre än tungt artilleri i Långtbortistan.

Men Tunisien har i många decennier varit ett populärt semestermål för svenskar. När jag var 12 bast och åkte på charter till Sousse var det ännu en av få semesterorter i världen där försäljarna på basaren faktiskt kunde svenska. Det borde borga för något större intresse för det land där nu arabvärldens demokratiska historia skrivs.

I dag postade Rasmus Fleischer ännu en insiktsfull blogg om Tunisien där han bland annat påpekar att den organiserade islamismen inte haft något att göra med revolutionen. Och det är förstås av oerhörd vikt för den fortsatta utvecklingen.

Vi har ju annars, den hårda vägen, fått lära oss att oppositionen i arabländerna som regel utgörs av ett möjligen ännu mer obehagligt alternativ än de trötta mutkolvar till despoter som suttit vid maktens köttgrytor sedan avkolonialiseringen. Och att islamisterna gripit makten och gjort kaos så fort ett möjligheternas fönster slagits upp (Algeriet, Palestina).

Att islamistledaren Rached Ghannouchi nu återvänder till landet från sin exil i London är möjligen inte helt lyckosamt. Men även om hans parti, MTI, beskriver sig som det största oppositionspartiet, har deras Kairoimporterade islamism haft svårare att slå rot i det relativt sekulära och moderna Tunisien än i andra arabländer. Och Ghannouchi är ingen ayatolla Khomeini. Under tiden i Tunisien gick han in i ett tätt samarbete med den sekulära oppositionen och kallar än i dag den i sitt slag fortfarande unika demokratiska koalitionen “en modell för samexistens mellan sekulära och islamister för hela arabvärlden”.

På en punkt tror jag dock att Rasmus delvis har fel. Ironiskt nog vill grundaren av Piratbyrån och på många sätt en pionjär inom den svenska internetaktivismen, möjligen just med anledning av sin bakgrund, spela ner internets betydelse för händelserna i Tunisien.

“Vid det här laget borde vi kunna se det som självklart att revolutioner involverar nätet, utan att det betyder att det är nätet som skapar revolutioner”, skriver Fleischer. Och visst har han rätt i det liksom i att det som hänt i första hand har sitt ursprung i brödkravaller – folk svälter.

Upproret började med att Mohamed Bouazizi, 26, fick sin varuvagn beslagtagen av myndigheterna i staden Sidi Bouzid. Bouazizi svarade med att sätta eld på sig själv i protest och upploppen började kort därpå. När han dog i början på januari blev han Jasminrevolutionens första martyr.

Erst kommt das Fressen, således. Men därefter internet. En framgångsrik revolution är nämligen undantagslöst en dynamisk process som kräver att minst två faktorer samverkar: Ett desperat folk – och en förtryckt intelligentsia.

Tunisien är den diktatur – som vid sidan av Kina – gjort mest för att censurera internet. Till för några år sedan var nätet portförbjudet i landet. Med osviklig känsla för tillvarons absurditet valde FN ändå att förlägga en global konferens om IT-frågor till just Tunis.

Trots regimens ivriga censurpolitik har den stora och välutbildade medelklassen funnit vägar runt eller igenom järnridån. Och man ska inte underskatta betydelsen av plötslig tillgång till massiva mängder information i en kultur där internetpenetrationen är lägre än i subsahariska Afrika och till vars språk man översatt lika många böcker de senaste 1 100 åren som man i Spanien låter översätta till spanskan årligen.

Man ska heller inte underskatta känslan av att ha fått smaka på denna frihet – och uppleva att ens ledare vill kväsa den.

För den tunisiska intelligentsian var nätet tveklöst en utlösande faktor för viljan att resa motstånd. Precis som förödmjukelsen av att berövas sitt levebröd var det för Mohamed Bouazizi.

För dem som organiserade revolutionen var internet en absolut nödvändighet. Med hjälp av proxytjänster lyckades man komma åt spärrade sociala nätverkssajter som Facebook och Twitter – där motståndet mobiliserades.

En av revolutionärerna, som på Twitter går under namnet sans_url skriver som svar till någon som ifrågasatt nätets betydelse för revolutionen:
“Utan internet hade det inte funnits något informationsflöde, vare sig inom landet eller till världen utanför. Du är för långt borta för att förstå.”
Och vidare:
“Folkets krav: ner med internetcensuren, yttrandefrihet… ner med den korrupta regimen.”

Rasmus Fleischer skriver också att pratet om att Wikileaks läcka skulle ha haft någon betydelse är “trams”. Men inte heller det kan man avfärda riktigt så enkelt. Christopher Alexander förklarar på Foreign Policy:

“Kort innan decemberprotesterna inleddes släppte Wikileaks ett internt amerikanskt UD-dokument i vilket den amerikanska ambassadören beskriver Ben Ali som åldrande, insiktslös om utvecklingen på marken och omgiven av korruption. Med tanke på Ben Alis rykte som ståndaktig USA-allierad hade det stor betydelse för många tunisier – särskilt för de politiskt engagerade tunisier som är aktiva i sociala medier – att officiella amerikanska företrädare säger samma saker om Ben Ali som de själva säger om honom. Dessa avslöjanden bidrog till en miljö som var mogen för en våg av protester med brett stöd.”

Vi ska heller inte glömma att det globala hackernätverket Anonymous, som tidigare bedrivit cyberkrigföring för Wikileaks räkning, tidigt i januari var en viktig front i Jasminrevolutionen när den plockade ner den ena av regimens webbsidor efter den andra.

Rasmus skriver också själv att det tunisiska Piratpartiet varit instrumentellt i revolutionen och att inte minst säkerhetspolisens intresse för cyberdissidenterna i piratrörelsen tyder på detta. Givet att också studenter och övrig intelligentsia agerat tack vare nätet är det, menar jag, svårt att underskatta vad både läckan från Wikileaks och Twittermobiliseringen betytt för Jasminrevolutionen.

Det var Mohamed Bouazizis brinnande kropp som tände gnistan på gatorna i Sidi Bouzid i början på december. Men facklan bars vidare i cyberrymden.

Vad gäller Wikileaks: Man bör kanske ta diktatorernas egna paranoior med en nypa salt, men Libyens räv, Muammar Khaddafi, är trots allt, bland regionens makthavare, den erkänt mest träffsäkra analytikern. Och så här säger han, i ett framträdande i libysk teve, om sajten han anklagar för att ha utsatt grannlandet och polaren Ben Ali för en komplott:

– Wikileaks är fullt av lögner om Tunisien, Libyen och Egypten och jag ska dra de här falska ambassadörerna inför rätta.

Frågan är om inte de arabiska skurkregenternas dagar är räknade innan Khaddafi på något mysko vis lyckats förverka ambassadörernas diplomatiska immunitet. Den dagen ska vi minnas att utan internet hade detta inte varit möjligt.