Jag är uppriktigt bekymrad över den svenska regeringens agerande efter terrordåden i Norge. Nu menar jag inte att statsministern återigen väljer att leka kurragömma, för det har jag upphört att förvånas över. Jag har helt enkelt slutat att förvänta mig att han ska agera empatisk landsfader.

Men när han väl dyker upp, så gör han det i en debattartikel i DN tillsammans med Finlands och Danmarks statsministrar. I artikeln talar man om en rad olika åtgärder som man ska ta till för att undvika personer som Anders Behring Breivik.

En del av punkterna är bra. Man vill “uppmuntra ungas samhällsengagemang”. Det låter bra. Om man verkligen menar det. Jag träffar ungdomar hela tiden och gemensamt för i stort sett alla är att de känner sig oerhört frustrerade över att de skuffas undan i samhällsdebatten.

Menar Reinfeldt och gänget vad de säger om att uppmuntra ungas samhällsengagemang, så har de nog betydligt mycket mer arbete framför sig än vad de tror. De börjar nämligen i en brant uppförsbacke som de själva byggt genom att rasera ungdomarnas förtroende för dem.

De tre statsministrarna vill även se över vapeninnehav och tillgången till ämnen som man kan tillverka sprängmedel med. Det kan nog vara hälsosamt att se över vapenlagstiftningen då och då, men faktum är att de allra flesta vapenbrott sker med illegala vapen, så det lär inte fånga så många fula fiskar. De tenderar att strunta i bagateller som vapenlicenser, även om Breivik inte gjorde det.

Vad det gäller ämnen man tillverkar sprängmedel av, så kan man inte hindra folk som Breivik med mindre än att man förbjuder gödningsmedel och diesel och det lär inte ske på grund av en rad praktiska problem. Det är till exempel inte helt lätt att hålla ett jordbruk igång utan dem. Breivik hade registrerat ett jordbruk långt i förväg och jordbruk behöver generellt både gödningsmedel och diesel. Om hans inköp fått varningsklockor att ringa, så skulle samma klockor ringa varje gång en bonde ger sig ut på shoppingtur.

Jag blir också lite brydd när man talar om starkare samarbete inom ramen för Europol. Jag tycker det är oerhört viktigt att polisen kan göra ett bra arbete, men det bekymrar mig att man inte går in mer på hur samarbetet inom Europol skulle ha sett ut för att kunna stoppa Breivik. Hur långt ska samarbetet gå? Hur långt ska polisens befogenheter gå?

Den mycket sorgliga sanningen är att män som Breivik aldrig går att stoppa. Vad tänker sig dessa tre statsministrar att polisen ska göra? Att man ska kartlägga vartenda person som trollar i kommentarsfälten på nätet för att se om de är en potentiell Breivik? Då lär man snart bränna ut polisens alla resurser på att jaga fullkomligt harmlös småfisk och det blir ingen gladare av.

Som tur är behöver jag inte fundera så mycket på vad de egentligen menar med sitt lite luddiga prat om bättre samarbete inom Europol. Det statsministern inte vill säga pratar nämligen Beatrice Ask väldigt gärna om. God bless her.

I SvD säger hon nämligen att hon vill ge polisen större befogenheter att utvidga sitt sökande efter människor med extrema åsikter:

“Det kan finnas flera faktorer som man skulle kunna leta efter som exempelvis vapenlicens i koppling med extrema åsikter. Vi för nu en diskussion på departementet om hur det ska gå till.”

Mjaha, ja. Då skulle jag vilja ställa en motfråga till justitieministern: Vart går gränsen för vad som är en extrem åsikt? Tyvärr brukar nämligen den gränsen helt difinieras av vad man själv tycker och det är sällan en bra lösning. Det är därför vi har åsiktsfrihet och yttrandefrihet som man inte bör tumma på i första taget, även om en del har åsikter som vi inte alls håller med om eller till och med avskyr.

Det justitieministern talar om är de facto en form av svepande åsiktsregistrering, snarare än riktad polisverksamhet. Syftet är gott, men risken för att det skulle gå fel är helt enkelt för stor. Människor måste få ha även de mest vidriga åsikter, för om de inte får ha det, så tummar vi även på vår egen rätt att få tycka vad vi vill. Åsikterna i sig är inte farliga förrän man placerar dem i en tryckkokare utan säkerhetsventil.

Våldsamma extremister kommer alltid att finnas. Vi kan göra dem färre genom att se till att alla har möjlighet vara en del av debatten och känna att de har en möjlighet att påverka samhället. Om man lyssnar på ungdomar och låter dem vara med i debatten även när man tycker att deras åsikter suger, så får vi färre extremister. Den våldsamma extremismen frodas när folk känner sig exkluderade ur det politiska samtalet.

Jag tror inte att Ask är ond. Jag tror inte att hon sitter och gnuggar händerna över att få vara med och leda arbetet med att montera ner de friheter och rättigheter som vi i Sverige faktiskt åtnjutit längre än i många andra länder. Jag tror att Ask tror att hon gör gott. Jag tror att hon vill skydda oss. Jag tror dessvärre också att hon är ängslig och rädd och det är oerhört olyckligt att kombinera med jobbet att vara justitieminister.