Isabella bad mig att bo hos henne i höstas p.g.a. att hon mådde dåligt.
Jag sa självklart ja till det eftersom hon är min syster och jag älskar henne. Jag och min pojkvän handlade, lagade mat, städade, lämnade och hämtade barnen från dagis/skola, nattade ofta barnen och slog in alla julklappar som hon inte hade tid att göra. Den 1:a april flyttade Isabella till sitt nya hus och vi hjälpte till med att bära flyttlådor och plocka upp, bland annat sortera och slänga. Jag och min pojkvän köpte även saker till hennes nya hus såsom tv och micro, med hennes kort såklart.
Utöver att hjälpa till med barn och sysslor så fick vi också mycket kvalitétstid, där vi gav varandra råd, myste med film och hade trevliga konversationer.
På grund av dem här mysiga stunderna, så kände jag att vi hade återfått en bra systerrelation därför gör det så ont när hon verkar ha sett mig mer som en gratis anställd än en syster.

Med det sagt, så var det jättemysigt att bo med henne och jag såg aldrig det som en börda att hjälpa henne med allt, det gjorde jag gärna för vi är systrar.
Jag och Isabella har haft det lite trassligt mellan oss då hon tidigare har lämnat ut oss (familjen) negativt och med en egen version av sin uppväxt som inte stämmer enligt mig, då vi har samma mamma.
Jag tycker absolut att man har rätt till sina åsikter och sina känslor, det respekterar jag.
Både jag och mamma har velat prata ut med Isabella om hennes ilska mot familjen, men hon vägrar att sitta ner och diskutera. Hon har valt att istället gå ut i media med sin version, utan att vår hörs.
Jag tycker att hon har varit väldigt elak mot min/vår mamma och det har gjort mig otroligt ledsen. Hon har lånat saker från mamma och mig som inte hon har gett tillbaka, utan kastat eller gett bort.
Hon kom inte till min student då hon prioriterade sitt jobb.
Även om det har hänt en massa saker som har gjort mig ledsen så har jag hållit hoppet uppe, om att vi kan få en systerrelation igen, men jag och mamma kommer verkligen sist i hennes prioritering.
Det stod fullständigt klart för mig när jag lyssnade på Söndagsintervjun i P1, där hon sa:

“Jag har liksom ingen nära person, jag har ingen person i mitt liv som står mig nära.

“Jag har ingen, jag har mina barn, men sen när det kommer till kritan så känner jag att det är ju .. dem är ju inte .. eh .. jag är fortfarande ensam.”

Jag kan inte beskriva hur otroligt ledsen och besviken jag är.
Jag har lagt ner min själ på att hjälpa henne, och sen kommer det där i radion?!
Vem var där när det gällde, jo, familjen, men hon yttrar inte ett endaste tack, eller ens nämner mig självmant utan det gjorde radiokillen. // Isabellas lillasyster

Eftersom det här var betydligt mer än det ja eller nej som jag förväntade mig så dubbelkollade jag med Julia om jag fick publicera hennes text och det fick jag.
Hon förtydligade även att nej, hon och pojkvännen bor inte längre kvar i Isabellas källare som jag skrev om här, om inlägget där Isabella älskade sin syster SÅ mycket.