"Klimaträddaren" är åratal bort i Sverige
Tekniken är hajpad och behövs för att fixa klimatmålen. I dag finns 40 anläggningar i världen som suger upp koldioxid innan röken lämnar skorstenen. Men i Sverige dröjer det flera år innan första anläggningen är på plats. Sverige hamnar efter, säger Fabian Levihn, KTH-docent och chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi.
Det är en av de stora snackisarna under klimatmötet COP28 i Dubai. Tekniken som av vissa beskrivs som en klimaträddare – medan andra ser den som ett sätt för oljejättar att i oförminskad takt fortsätta med klimatskadliga fossila bränslen.
I Sverige beskrivs CCS som en viktig pusselbit för att nå klimatmålen och regeringen ser den som en del av framtiden, även om alla är överens om att det är minskade utsläpp som är det viktigaste.
Men det går trögt med tekniken, som går ut på att avskilja koldioxid från utsläppen, transportera bort den och pumpa ned den i underjorden.
En genomgång som TT gjort bland de projekt som beviljats bidrag från Energimyndigheten och som kommit längst visar att viljan finns och en massa förberedande och projekterande pågår, men att ingen ännu formellt har fattat ett investeringsbeslut om att faktiskt gå vidare med planerna.
En anledning är den stora ekonomiska osäkerheten. De flesta projekt i Sverige handlar åtminstone delvis om så kallad bio-CCS, där man suger upp koldioxid som bildats av förnybara ämnen.
"Går och väntar"
Regeringen har avsatt 36 miljarder kronor för 2026–2046. Tanken är en omvänd auktion där företag tävlar om att erbjuda störst koldioxidupptag till lägst pris. Men processen har fastnat hos EU-kommissionen och hur lång tid den tar vet ingen.
Klart är att auktionerna försenats till minst nästa år.
— Alla går och väntar på ett godkännande från EU, säger Julia Ahlroth, chef för strategi och omvärldsrelationer på Växjö Energi.
Bolaget planerar att sätta in koldioxidavskiljning på Sandviksverket, som årligen ska fånga in 200 000 ton koldioxid. Projektet är redan försenat, och är i gång tidigast 2028.
Var hamnar koldioxiden?
Ett annat problem är var koldioxiden som avskiljs ska ta vägen. Koldioxiden måste transporteras med båt, tåg, lastbil eller i pipeline, antagligen med slutstation i Norge eller Danmark. De lösningarna finns inte i dag och transportsektorn behöver veta att den kommer att ha någon koldioxid att avskilja. Samtidigt vill ingen satsa på CCS om ingen kan transportera bort koldioxiden.
— Utmaningen är att ingenting är på plats. Så frågan är i vilken ordning man ska sätta i gång, den klassiska "hönan eller ägget". Vem vågar börja med ett investeringsbeslut så att de andra kan gå efter? säger Ahlroth.
Stockholm Exergi med sitt biokraftvärmeverk i Hjorthagen är antagligen längst fram i landet med planerna på sin bio-CCS-anläggning. Men även här har projektet försenats, från 2026 till tidigast 2027.
Fabian Levihn, forskningschef och docent i industriell ekonomi vid KTH, säger att innan bolaget vågar lägga ett investeringsbeslut väntar man in regelverket kring den omvända auktionen.
— Sverige hamnar efter. Vi låg bland de första, det är bara att konstatera att Danmark redan hunnit genomföra någon typ av upphandling av stöd för negativa utsläpp.
Jätteprojekt hotat
Inte heller stora utsläppare av koldioxid har satt ned foten kring CCS i Sverige. Heidelberg Materials cementfabrik i Slite på Gotland har planer på en sådan som i ett slag skulle kapa Sveriges utsläpp med 4 procent, 1,8 miljoner ton årligen.
Men för att jättesatsningen på 10 miljarder kronor ska sjösättas behöver företaget snabba tillståndsprocesser och även nya elkablar till Gotland i god tid innan anläggningen är i bruk 2030.
— För att vi inte ska bli omsprungna måste man omedelbart ta ett mycket tydligare statligt grepp om den här strukturomvandlingen. Där har svenska beslutsfattare en del att göra, säger vice vd Karin Comstedt Webb
I dag är Svenska kraftnäts prognos för de nya elkablarna 2031. För sent, anser Heidelberg.
— Då går investeringen kanske till något annat land, säger Comstedt Webb.
