Kampen om makten inom LO går in på upploppet. I slutet av maj samlas förbundets kongress för att välja ny ordförande och en av kandidaterna till posten presenterar i dag sin vision för det framtida LO.

Visionen i fråga får främst sägas bestå av gammal skåpmat i sammanhanget men en passage i texten gjorde mig lite förvånad när jag läste den, nämligen följande:

“När våra medlemmars villkor försämras kan vi inte bara överlåta åt det socialdemokratiska partiet att utveckla en bättre politik för framtiden. Facklig politisk samverkan är ett gemensamt ansvar.”

Någonstans trodde jag faktiskt att LO:s ledning hade förstått att medlemmarna inte primärt efterfrågar socialdemokratisk partipolitik, utan ett förbund som arbetar för medlemmarnas (och framtida medlemmars) intressen. Diskrepansen mellan ledande LO-företrädare och “vanliga” medlemmar ter sig därför som allt större.

Att ledningen inte heller är särskilt intresserad av att lösa de problem som finns på svensk arbetsmarknad visar dessutom KDU:s ordförande Aron Modig i en brännpunktartikel i dag.

Man jobbar hårt för de som redan befinner sig på arbetsmarknaden men man verkar inte särskilt intresserad av att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt för dem som står utanför.

Och så länge som LO hänger kvar vid det parti som de en gång grundade, men som medlemmarna står allt längre ifrån, så tror jag att de kommer få vänja sig vid sjunkande intresse och medlemsantal. Men om det är det de vill så…