Michaela skriver här att det här är hennes badrumsskåp, helt oredigerat men jag kan inte låta bli att undra ändå.
Inte fasen hade hon visat upp sitt badrumsskåp utan sina samarbetspartners Maria Nila och Nivea, utplacerade på strategiskt väl valda platser?
Menar hon också att hon alltid ställer in sida produker med ettiketten framåt, eller är det bara lite finlir som inte riktigt räknas som ”redigering”?

Jag blir alltid lite skeptisk till sådana här ”ärliga” uppvisningar, särskilt när produkterna i artikeln har annonslänkar kopplade till sig. Är det sanning eller möjligen lite sliring på den?
Dock blir jag lite mindre skeptisk när jag ser att hon varken har Maria Nila eller Nivea på listan över sina favoritprodukter, men vill man grotta så långa så får man leta sig in på Fornis sida och leta. (En länk här hade skrikit SAMARBETE!!! så någon sådan blir det inte..) 😉

Men när vi ändå är inne på favoritprodukter så tänker jag rekommendera en.

Ni som följt mig ett längre tag på Instagram vet att jag beklagade mig förra året över att jag blev alldeles knottrig i hela ansiktet så fort det blev varmt ute, och ni var många som verkar lida av samma sak.
Ingenting jag testade funkade så jag djupdök på Google och landade på den här produkten som jag bestälde hem från någon obskyr sida.

Den heter:
Cosrx
AHA 7 Whitehead Power Liquid 100 ml

Tre dagar och knottrorna är borta!!!
Jag kan redan nu säga att jag inte följde rekommendationerna utan använde den morgon och kväll direkt, men det gör man så klart på egen risk.
Den verkar ha utgått på de flesta svenska sidor men googlar man kan man fortfarande hitta ställen att beställa den från.

Den är kanske supergiftig och dunderfarlig på alla sätt och vis, men vill man få bort knottrig hud så gör den jobbet – i alla fall gjorde den det på mig!!

Det har dundrat in taskiga kommentarer efter att Bloggbevakning verkar ha skrivit något om mig, vet ej vad då jag mår illa av att gå in på den bloggen och får en klump i magen av det forumet. Men i alla fall, jag skulle sätta mig och skriva ett mysigt lördagsinlägg och möttes av en handfull kommentarer om att jag är en dålig mamma som lämnar bort mitt barn hela tiden för att festa/jobba/supa/leva som innan. // Michaela Forni

Men skärp dig, Michaela!
Ska du lipa över hemska Bloggbevakning och det inlägg som skrivits om dig så kan du åtminstone ta reda på vad inlägget handlar om innan du börjar beskylla mig för att skicka mammahatare åt ditt håll.
Jag skulle nämligen vilja säga att du skaffat dig dessa kommentarer på egen hand eftersom mitt inlägg inte med en enda stavelse berör faktumet att du gått på fest utan ditt barn.
Varför skulle jag göra det?
För mig är det sunt och ingenting att överhuvudtaget kritisera – men så har jag inga egna barn att lämna bort (tack och lov, eller hur?). Vad gäller fester i coronatiden är en annan sak men det är inte heller vad mitt inlägg om dig handlar om.
Det hade du vetat om du slängt ett öga på inlägget innan du drog offerkoftan runt dig likt en tunnbrödrulle och började knappra på ditt ogrundade inlägg.

Löjligt att försöka få det till ”mammakritik” när det handlar mer om ”människokritik”.

Mitt förra inlägg handlade om att festa i Båstad under corona (Bianca har mig veterligt inga barn som hon lämnat och hon fick sin släng av sleven) och mitt inlägg här med tillhörande kritik som jag riktade åt ditt håll handlade om sättet du oproffsigt bröt mot rådande lagstiftning när du publicerade information om en läsare så att jag till och med kunde hitta vem det rörde sig om.
HON i sin tur kritiserade ditt val att gå på fest, men det är ingenting jag ens nämner i mitt inlägg.
Däremot skriver jag att du kanske inte ska dela med dig och tjäna pengar på så här mycket av ditt föräldraskap eftersom du inte verkar kunna hantera kritik, men återigen.
Skiter fullständigt i om du går på fest utan ditt barn, något du hade vetat om du lagt två sekunder på att ta reda på vad det är som faktiskt skrivits istället för att bara anta en massa saker som i sin tur sprider en massa hat.

Får du så ont i magen av Bloggbevakning, be din sambo, en vän eller släkting slänga ett snabbt öga på inlägget och be dem sammanfatta det i punktform.
Det borde väl ändå vara någon typ av grundkrav? Att man i stora drag känner till vad det är man besvarar?
Det blir lite för mycket ”goddag, yxskaft” annars, så som det blev i ditt inlägg här, där du anklagar mig för och besvarar någonting jag inte ens är i närheten av att beröra i mitt inlägg.
Du får säkert den typen av kommentarer, men att de skulle komma pga något jag skrivit kan du glömma, så peka ditt välmanikyrerade finger åt ett annat hålla.

Men jag antar att det är enklare att gnälla över icke-existerande mamma-kritik än att stå för och bemöta att man faktiskt sköter de lagar och regler som omfattar ens jobb på ett högst klandervärt sätt?
Jag skulle vilja veta hur du, Michaelas skulle hantera en anmälan till datainspektionen?
Jag är relativt säker på att de skiter i om du har ont i magen eller känner dig påhoppad som mamma.

Kritisera mig gärna, men gör det då för någonting jag faktiskt skrivit och inte för någonting du hittat på själv eller antar att jag skrivit.
Ska vi säga så?

Kommentarer som förklarar detta verkar inte heller godkännas på Michaelas blogg enligt er som försökt. 
Så praktiskt.

Jag fattar att man kan bli arg, ledsen, förbannad, uppretad, provocerad och allt annat där emellan, men bara för att man blir det så får man inte slopa alla regler och lagar som omgärdar ens yrkesroll.
Det är aldrig okej, oavsett om man är en bloggare eller en läkare, polis, pilot eller vad för yrkesroll du vill applicera här.
Att arbeta med sociala medier som Michaela Forni gör, gör att hon bland annat måste förhålla sig till gdpr och vad den stipulerar. Att hon skriver om sitt eget liv och bär känslorna utanpå kroppen är någonting hon valt, och rättfärdigar inte att hon både reagerar och agerar utifrån en privatpersons perspektiv när hon befinner sig i sin professionella roll.
Jag förstår att hon reagerar men om hon inte kan hantera det på det professionella sätt som krävs vad gäller gdpr och annat så borde hon byta jobb.
Det finns inga ursäkter för det här beteendet och det spär bara på influenceryrket som fyllt av oprofessionella dramaqueens. Är det för mycket att hantera, att människor har åsikter om ett eventuellt föräldraskap – inkludera det då inte i ditt arbete som du tjänar stora pengar på.
Utelämna det.

Att gå över gränsen på det här viset är inte tolererat inom någon annan yrkesgrupp, tänk om poliser och läkare betedde sig så här med information de fått tillgång till? Ta en polis på Stockholmspolisens barnpornografigrupp. Hur många gånger dagligen tror du de ser saker som de blir provocerade av? Som får dem att vilja slå, skada och exponera människor som beter sig vidrigt?
Tänk om de skulle göra det på sina sociala medier? Eller göra en ”Dexter” (inte min katt utan serien)?

Michaela Forni hänger ut en person med namn, email och ip-nummer, information som gjorde att jag med några enkla sökningar kunde identifiera personen då jag till och med kunde få ut postnummer.
För vad? Att ha kritiserat att Michaela verkar lämna bort sitt barn för att gå på fest.

Taskigt?
Ja, kanske men samtidigt så tjänar Michaela stora pengar på att skriva om och visa upp de flesta sidor av sitt föräldraskap, och ska hon göra det så måste hon klara av att hålla sig till de lagar och regler som omger hennes yrke.
Kan hon inte göra det – nej, då får hon skriva om saker som hon klarar av att bli kritiserad för.
Eller stänga av kommentarsfältet.
Isabella Löwengrip delade inte bilder på sina barns ansikten. Hon verkar heller inte få kommentarer om det. Alexandra Bring delar ingen information över huvudtaget om sin sambo, och hon verkar få väldig få kommentarer om honom.
Det finns till och med de som fått barn, men aldrig ens nämnt det på sina sociala medier.
Man behöver inte fläka ut hela sitt liv för pengar om man inte kan hantera det, vilket Michaela uppenbarligen inte kan.

Och kan hon inte hantera det så får hon fan skaffa ett annat jobb, för att bete sig så här skadar en hel bransch och kan skicka signaler att det här är okej att göra om man känner sig lite trampad på tårna av en följare.
Skärpning!

Men om man inte har någon abstinens efter cigaretter, varför utmana ödet?
Och hon skriver i sitt inlägg att det är gott med ett bra rödvin och jag undrar en sak…
HUR kan det vara gott? Är det en vanesak?
Men alkohol och cigaretter alltså? Det närmaste det jag kommit är när jag drack fimpöl under en kubbturnering, courtesy of  CamiMami som fimpat i fel burk. Det kan ha varit det vidrigaste jag varit med om, alla kategorier.
Och Menthol-cigaretter?…det kan omöjligt vara en hit att blanda med rödvin.

Ps. Förresten finns det inspelat från Las Vegas där min bästa kompis borstar tänderna  i rödvin innan vi skulle ut, så man kan ju alltid testa.. 😉

Ps 2: Borde jag ha ett sådant här inlägg typ 1 ggr/v istället för mastodont-frågestund?
Svara på frågor allt eftersom de kommer in…?

Är det bara JAG som sköter min hudvårdsrutin i badrummet?
Verkar ofantligt kladdigt att hålla på med serum och annat i sängen…

Och om sena nätter räddas av wipes vid sängbordet, vad räddas tänderna av?
Eller har hon även tandborsten i sängbordet? Med en liten potta att spotta i? Var kommer vattnet ifrån? Har hon en liten flaska, också vid sängbordet? Och ansiktskrämen?
Det borde börja bli relativt fullt på sängbordet vid det här laget…

Kanske enklare att förvara alla produkter och sköta tand- och hudvårdsrutinen där inne trots allt?

Tack för tips!

Hej fina,

Ge inte upp! Ni har inte gått snett tror jag. Ni har bara börjat leva med varandra och börjat bråka, inga konstigheter. Alltså – jag har vänner som aldrig bråkar med sina partners (som de får det att se ut utåt sett åtminstone). Och det är ju TOPPEN för dem. Men jag och D har alltid levt i en relation med utrymme för konflikter. När vi har tagit stora steg har det varit konflikter, när vi har gått igenom stora saker, när saker spelar roll. Vi tycker inte lika i allt. Det kan ta tid för saker att sätta sig ibland och man behöver få vänja sig. Jag tror att om man har en jämn maktbalans hamnar man lätt i konflikt för det är ingen som ger sig pga. rädsla eller att man är underlägsen utan man diskuterar tills man kan lägga det bakom sig. OBS det behöver såklart inte betyda att relationer utan bråk alltid är ojämställda men jag tror att vissa kan vara det i alla fall!

Med det sagt – försök se lite lättsammare på tjafset ett tag och se om det släpper! Om ni fortfarande är här om några månader kanske ni ska se över om relationen verkligen är rätt. Jag tror på er!

Massa lycka till <3!!! // Michaela Forni

Så här svarar Michaela Forni på en fråga om bråk som handlar om att kommunicera olika vis i vanliga vardagssituationer. Konflikter där man upplever att man pratar två helt olika språk.
Ni är många som reagerade på detta igår och bad mig skriva ett inlägg om det, and here goes…

Så här tänker jag:
Alla bråkar olika, vissa mer än andra och jag har varit i relationer där bråken mer eller mindre alltid var närvarande eller hängde i luften och vi kom aldrig riktigt förbi ruta ett i vårt förhållande.
Med andra ord – katastrof – men för andra fungerar det kanske?
Så länge man känner att det fungerar så som Michaela verkar göra så är det väl en sak, men jag får inte riktigt samma intryck av tjejen som skrivit frågan hon svarat på.
Jag skulle aldrig någonsin ha det så igen, och undrar därför hur ni tänker?
Kanske behöver de hjälp med sin kommunikation? Gå och prata med någon som kan hjälpa till med att ”tolka” deras olika sätt att kommunicera för att nå fram och undvika missförstånd?

Vissa var igår kritiska mot Michaelas resonemang, men hon kan väl inte vara den enda som resonerar så här?

Jag är så ofattbart stolt över vad min kropp har gjort för oss. Hur den har skapat liv och fött en livs levande liten person till världen. Jag är stolt och tacksam –

men jag känner också sorg.

Jag tittar på min kropp och ser en alldeles ny kropp. Jag känner in min kropp och känner en alldeles ny kropp. Och det är helt okej, för det var ju värt det alla dagar i veckan och det var också dealen – min kropp mot ett liv. Men lite så känns det, som att jag har bytt ut min gamla kropp. Det jag känner är till stor del en ny kropp. Och jag vill ändå vara modig nog att erkänna att jag saknar min gamla.
[…]

Jag tittar på min kropp och jag ser en ny kropp. Jag vet inte om jag älskar den, inte än i alla fall. Kanske kommer det ändras någon dag, jag vet inte det men jag ger den och mig tid. Det enda jag vet, det är att jag är så stolt över den för vad den har gjort för oss. Ibland när jag har tighta kläder ser jag hur någon tittar mot min mage, där det ser ut som att jag har lagt en skogaholmslimpa innanför byxlinningen. Och jag tänker på hur sjukt det är att vi förväntas sudda bort spåren av våra krig så fort som möjligt. Men det går inte, spåren finns där som påminnelser om vad vi har tagit oss igenom.

Jag saknar min gamla kropp, för den var stark, min kropp idag har inte samma ork. All ork gick till Dante.

Det var värt det. // Michaela Forni

Mammakroppen – denna omdebatterade, diskuterade, blötta och stötta kropp som alla tycker sig ha rätten att tycka till om, även om den inte tillhör den som levererar åsikten.
Hur kan det vara så att det är den kvinnliga kroppen som ska läggas under ett mikroskop och bedömas direkt som graviditeten gått över i förlossning och förlossningen gått över i ett alldeles nytt och skört föräldraskap?
Varför ska kvinnans kropp vara ämne för diskussion och åsikter? Alla vet ju vad kvinnan kropp sysslat med under de senaste nio månaderna – att skapa och baka en ny liten människa. Galet imponerande!
Men vad har egentligen de blivande papporna sysslat med i nio månader? Kan vi inte granska deras kroppar istället? Vad de använt dem till medan de blivande mammorna skapade nytt liv?

Egentligen tycker jag vi ska skita i att överhuvudtaget granska kroppar, men om det är någon nybliven förälders kropp som ska granskas så får det fan i mig (fanimej?) vara pappans.
Han har ju haft nio månader på sig att skapa stordåd så vad säger ni om en ny tradition i samband med förlossningen?
På 60-talet delade den nyblivna pappan ut cigarrer i väntrummet när barnet fötts och nu för tiden ska de vara med och klippa navelsträng och grejer.
Vad sägs om att de får posera likt nyförlösta kungligheter på en trappa innan de får åka hem med resten av familjen?
Bar överkropp givetvis.
Vi kvinnor har objektifierats i alla tider så vad tror ni om att att vi riktar om det där granskande Sauronögat mot någonting annat för en gångs skull?

Gå in och läs hela Michaelas text på hennes blogg.
Den är fantastiskt skriven och läsarnas hyllningar vet inga gränser.