Varför är det så jobbigt när ens vänner skaffar barn?

Gud vad mina ”grattis” har klingat falskt genom åren. Och det har fått mig att känna mig som världens sämsta människa.

Vad är jag för person som inte ens blir glad när vänner och bekanta proklamerar att de väntat barn. Jag har velat glädjas! Tro mig! Men i ärlighetens namn har jag inte känt någonting. Förutom möjligtvis en diffus känsla av ”jaha, då var den vänskapen över”.

Min erfarenhet av vänner som får barn är nämligen att de försvinner. Det finns ingen tid att ses. Och när man ses finns det inget att prata om. Och det är inte konstigt! Jag lägger ingen skuld på dem för det. Jag fattar grejen, det är tufft med barn och så vidare.

Nu tänker du säkert att jag är avundsjuk. Gud vet att jag har lätt för att bli avis, men för en gång skulle rör det sig faktiskt inte om det. Jag har aldrig känt något sug efter att skaffa barn.

Med handen på hjärtat tror jag att min avsaknad av glädjerop, åtminstone genuina sådana, beror på en rädsla.

En rädsla att bli utanför. Att vara den sista i bekantskapskretsen som inte är en ”riktig” kvinna och som inte ingår i den hemliga sammanslutningen av mammor. De vet minsann något som jag inte vet…

Eller kanske en rädsla för att de ska se ner på mig? (Jo erkänn 😉, ni ser pyttelite ner på oss som inte har barn). Jag minns när jag lite skämtsamt skrev på Instagram om att jag kunde relatera till föräldrar som reser med barn efter att jag krånglat in både mig och min hund i toalettbåset på Gotlandsfärjan. Nä nu gick jag för långt!  Mammor svärmade till inkorgen för att berätta för mig att jag ”MINSANN INTE VISSTE ETT SKIT OM HUR DET VAR ATT VARA MAMMA”. Hur vågade jag ens påstå det?!

Och där har vi det. Kärnan. Min vän som tidigare var som jag, en ofullständig kvinna, tas upp i en gemenskap där jag omöjligen kan få plats. Hur många hundar eller katter jag än köper. Det är egentligen inte så komplicerat nu när jag tänker på det. Ingen vill väl bli lämnad kvar i kylan.

(Och ja, såklart finns det undantag då jag blivit glad på riktigt, men det är få gånger).

9 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Jag har två barn, jag ser inte ner på någon som inte har barn. Jag tänker good for you! ❤️ Så bra att få leva som en väljer. Förstår känslan du får, jag kan tänka mig att det blir en slags sorg eftersom man vet att kompisen kommer att behöva prioritera om i sitt liv när bebisen föds. För det blir ett annat liv, vanligtvis, för den som blir förälder. Hen får som sagt nya prioriteringar (varje sig hen vill eller inte), krav, behov, erfarenheter etcetera. Förstår också känslan av att inte riktigt ha tillträde till ”mammagruppen” med allt det innebär (samtal om förlossning, graviditet, utvecklingsfaser hos barnet, sömnbrist, pussel med föris och så vidare). Modigt av dig att lätta hjärtat, föräldraskapet är ju något vi alla i samhället vi behöver förhålla oss till – speciellt vi kvinnor (av någon konstig anledning 🙄), och så klart man har tankar och känslor om det för det ”drabbar” oss alla. Ditt perspektiv är kompis till en blivande/nuvarande mamma, och dina tankar är lika viktiga som alla andras. Alla känslor måste få finnas tänker jag.

    Ursäkta svamlet. 😄

    Jag har fyra barn. Vi är alla olika men jag ser inte ner på er som inga har. Förstår precis vad du menar med att ingen tid finns när vänner får barn även om inte alla är så. Beror nog också på hur flexibla båda parter är. Innan jag fick barn åkte jag hem till mina vänner när de fick barn så vi kunde behålla vänskapen. När jag fick barn fortsatte jag träffa mina vänner, även om det var svårt att hitta tid, då det är extremt viktigt för mig. Speciellt en bästa vän. Jag fick fler å fler barn. Fortsatte hitta på grejer med min ”vän” även sen jag hade fått mitt fjärde. En gång i månaden fikade vi i stan ibland lite mer aktiviteter. Svårt för mig att hinna med men jag gjorde det. Nu har hon fått ett barn. Barnet är fyra år (mina är stora nu). Hon har hunnit träffa mig en gång sedan barnet föddes. Det är nästan tre år sedan. Jag orkar inte ens fråga henne längre. Så ja …. så mycket var den vänskapen värd. Jag förstår vad du menar men hoppas inte alla dina vänner är så 🙏

    Jag är ensam på heltid med min son. Bestämde mig tidigt att jag inte skulle låta det begränsa mig. Han får haka på var vi än ska och många av mina vänner utan barn (där några inte heller vill ha barn) är nu hans bästisar. Älskar att min son har andra viktiga vuxna kring sig! Och nej, jag skulle aldrig se ner på någon som inte vill ha barn. Normen kring barn är stark – jag vet – men fan vad underbart ändå att man som kvinna kan välja själv om man vill ha barn eller inte! Allt gott till dig ❤️

    Jag har tre stora barn mellan 20-26 år.
    Jag förstår dig och alla är som sagt olika🥰
    Själv var jag bland de första i vänkretsen som fick barn (jag var då 26). Jag kan känna idag, när jag tänker på vissa av mina vänner jag umgicks med på den tiden, att det var så synd att vi inte höll kontakten☺️
    Innan min äldsta föddes flyttade vi och sen mellan och 2:an och 3:an bytte jag dessutom jobb eftersom företaget skulle flytta. Det blev liksom för mycket att hinna med annat än familjen, jobbet och mig själv 😉 Men det gjorde mig inget för det var allt jag drömt om. Några nära vänner höll jag kontakten med medan andra flyttade långt bort och då är det inte så lätt att träffas. Jag har en väldigt nära kontakt med närmaste familjen också, och jag har aldrig haft nåt särskilt behov av ett väldigt stort umgänge.

    Jag kunde inte hålla med dig mer! Som barnfri är det extremt tråkigt att alla ens vänner försvinner. Sen är det såklart kul för dem att deras drömmar går i uppfyllelse!!! Men för mig försvinner resesällskap, telefonsamtal, varndringsvänner, utekvällar och spontanmiddagar. Kanske framför allt allt spontanhäng typ när man tar en kaffe efter jobbet eller en promenad tidigt en söndagsmorgon.
    Jag saknar verkligen mina vänner och både dom och jag försöker verkligen hålla kontakten. Men det blir aldrig av om inte jag ska åka runt och hälsa på hemma hos dem eller hänga med på typ lekland. Vilket jag gärna gör ibland men inte alltid.
    Så ja. Kul för dom, trist för mig.
    Hoppas att det blir bättre om typ 15 år när barnen flyttat hemifrån 🤷🏼‍♀️

    Åh, jag kommer nog att känna så när mina barn börjar bli stora och mina gamla vänner börjar skaffa barn. 😂 Då går de in i dimman som jag just kommit ur.

    Men vi är nog också många mammor som aldrig blev i släppta i den där speciella mamma-gemenskapen och dessutom förlorade kompisar eftersom man inte kunde umgås på samma sätt längre. Den där mamma-klubben blev aldrig min.

    På arbetsplatser har jag dock haft en fördel av att som ung och nyexad ändå kunna prata barn med kollegor, och snabbt blivit en i gänget med hjälp av det.

    Tack för dina ord. Jag känner igen mig så i vad du skriver och det ger mig lite styrka❤️
    Även om jag har ett sug efter barn som också skaver.

    Jag har inga barn och det är något som jag valt. Det är ganska jobbigt att inte ingå i den storma normen, breda massan osv. Och jag känner igen mig i det du skriver. Ibland kan jag tänka att jag vill ha barn för att få ”vara med”. Det är ofta jag inte ens blir bjuden till sammankomster för att folk tror att jag inte vill komma för att jag inte har barn.

    Min kompis fick ett barn när vi va relativt unga då sa hon så här ” tänkt Victoria, nästa gång vi ses då kommer vi vara tre stycken” å jag minns att jag tänkte. Men neje fy fan va tråkigt, då kommer ju inte jag ”ha henne för mig själv längre ” det kommer aldrig va hon och jag. Utan det kommer finna en lite människa som kommer kräva sin uppmärksamhet och störa i våra samtal. Blev så ledsen, men försökte vara glad för hennes skull.
    Jag ser absolut inte ner på dom som väljer att inte skaffa barn. Jag tänker att, gud vilken fantastisk frihet dom har. Själv blev jag fast och låst för resten av livet, både på gott och ont.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.