Därför river slagordet upp känslor i konflikten

De senaste veckorna har man kunnat höra ramsan på Gustav Adolfs torg i Malmö, Järntorget i Göteborg eller Sergels torg i Stockholm – "Från floden till havet, Palestina kommer att bli fritt”.

Slagordet förekommer titt som tätt på platser både i Sverige och runt om i världen när folk samlas till stöd för den palestinska saken.

Enligt Aron Verständig, ordförande vid Judiska centralrådet i Sverige, går slagordet inte att tolka på något annat sätt än antisemitiskt.

— När tusentals människor på Sergels torg skanderar om ett Palestina från floden till havet uppmanar de i realiteten till en utplåning av den judiska staten. Det ska inte finnas en judisk stat på det här området, och det är absolut antisemitiskt, säger han.

Victor Samaina, som är ordförande i Jerusalemkommittén och har varit med och arrangerat flera stora propalestinska demonstrationer i Stockholm, anser att var och en gör sin egen tolkning av dess innebörd.

Själv tänker han på FN:s resolution 194 från 1948, som bland annat fastställde palestinska flyktingars rätt att återvända till sina hem.

— Det ger det palestinska folket rätt att återvända till området mellan floden och havet, det historiska Palestina. För mig handlar det om att palestinierna ska befrias från Israels ockupation, säger han.

Visionen om en stat

Rent geografiskt syftar orden på landområdet från Jordanfloden till Medelhavet, det som i dag innefattar Israel, Västbanken och Gazaremsan.

Ska man spåra slagordets ursprung får man vrida tillbaka tiden till 1960-talet när den palestinska befrielseorganisationen PLO bildades, berättar Helena Lindholm, professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet.

— PLO:s stadgar innebar att målsättningen var en sekulär statsbildning för alla grupper, muslimer, kristna och judar. Och den staten skulle sträcka sig över hela det historiska området Palestina. Territoriellt handlar det förenklat om staten Israel plus Västbanken och Gazaremsan, säger Helena Lindholm.

Efter arabiska förluster i flera anfallskrig mot Israel började PLO gradvis från mitten av 1970-talet förändra sin politik mot att acceptera tanken på en tvåstatslösning där en palestinsk stat skulle bildas vid sidan av Israel. Sedan 1988 är det rörelsens officiella linje.

Utvecklingen gjorde att slagordet om en stat för hela området som det först var frågan om inte blev lika politiskt relevant längre, menar Helena Lindholm.

— Men ramsan har ändå levt kvar, inte minst för att den rimmar väl på engelska, tror hon.

Hamas tolkning

Men en tvåstatslösning har, trots förhoppningarna i processen efter det första Osloavtalet 1993, aldrig blivit verklighet.

Det växande och utbredda missnöjet med den Palestinska myndigheten (PA) banade istället väg för Hamas, som inte accepterar Israels existens. Rörelsen, som kontrollerar Gazaremsan sedan 2007 och är terrorstämplat av bland andra EU och USA, har även gjort slagordet till sitt.

I dag finns det därför ingen enhetlig tolkning, säger Helena Lindholm.

— Det kan betyda frihet åt Palestina i vilken form som helst, det kan betyda en lösning som PLO:s ursprungsversion eller det som Hamas menar, en islamisk statsbildning av hela området. Men för det stora flertalet betyder det frihet från förtryck och ockupation, och har inte nödvändigtvis någon tydligare innebörd än så, anser hon.

Är en gråzon

Anders Persson, Israelexpert och forskare vid Linnéuniversitetet, är benägen att hålla med. Enligt honom befinner sig ramsan i en gråzon.

Bygger orden på att Israel ska upphöra att existera med hjälp av våld är det både antisemitiskt och skulle innebära ett brott mot internationell rätt, säger han.

— Men om man vill lyckas med det här på demokratisk väg, att israeler och palestinier kommer överens om en enstatslösning där båda har samma rättigheter och ett gemensamt styre, kan jag inte se det som antisemitiskt, säger Anders Persson.

— Problemet är att det är en väldigt otydlig fras. När man hör folk skrika den är det svårt att veta vad människor menar med den. Det är svårt att se in i folks själar.