Iranska valet: Populisternas kamp

När miljontals människor går man ur huse - något som inte hänt sedan shahen störtades för trettio år sedan - kan det tolkas på flera sätt. Det kan ses som ett stöd för förloraren Mir Hossein Mousavi. Men det kan också ses som ett missnöje med hela det politiska systemet.

På många sätt är nämligen det iranska presidentvalet en uppsättning i populisternas kamp.

Etablissemangets tuppar

Mir Hossein Mousavi, 67, är verkligen ingen politisk duvunge och tillhör det iranska etablissemanget. Även om han är en reforminriktad politiker har han kopplingar till flera decenniers maktelit.

Mousavi inledde sin politiska karriär som chefredaktör för det Islamiska Republikanska Partiets tidning, och befordrades till utrikesminister 1981 då Bani Sadr tvingades avgå.

1981-1989 var han Irans sista premiärminister innan det att konstitutionen ändrades. Efter det lämnade han den politiska scenen helt för att från ingenstans bryta tystnaden 20 år senare.

Mahmoud Ahmadinejad, 52, har inför det världspolitiska samfundet profilerat sig genom sina kontroversiella och provocerande uttalanden. Exempelvis har han ifrågasatt Förintelsen, förnekat att det finns homosexuella i Iran och uttalat "död åt Israel".

Han föddes ur fattiga förhållanden och utbildade sig till filosofie doktor i trafikplanering. Efter revolutionen 1979 anslöt han sig till revolutionsgardet. Innan han valdes till president 2005 var han borgmästare i Teheran 2003-2005. Under 90-talet var han provinsguvernör i Ardabil, nordvästra Iran.

Nykonservative Ahmadinejad har målmedvetet bearbetat den iranska arbetarklassen och larmat om de ökande klassklyftorna.

Samtidigt har inflationen stigit till runt 25 procent, fackföreningar pressar om oljepengar och statsbudgeten befinner sig i fritt fall.

Potatisekonomi

Udden har därför riktats mot sittande Ahmadinejad, som anklagats för att låta sedelpressarna gå ute i provinserna. I ett korståg mot fattigdom har han sänkt räntor, ökat subventioner, renoverat skolor och till och med delat ut potatis till utfattiga som en del i ett politiskt utspel.

Plånboksfrågorna är i högsta grad aktuella på samma gång som värdet på subventioner och bidragen urholkas. Politiska analytiker har framhävt Mousavi för hans sätt att sköta ekonomin under 80-talet. Även om mantrat inte är lika envist som Anders Borgs upprepningar om ansvar i de offentliga finanserna.

Den ekonomiske Mousavi är däremot avskydd av många som fått sina anhöriga avrättade under hans regeringstid. Mänskliga rättigheter var inte direkt prioriterade efter revolutionen. I valrörelsen har han profilerats som mer Västorienterad och en förkämpe för mänskliga rättigheter och i synnerhet kvinnors rättigheter och jämställdhet. Därmed har han fått dras med populiststämpel på samma sätt som att Ahmadinejad inte levt upp till arbetarklassens förväntningar.

För Mousavi, som lever på godkännande av det mäktiga Väktarrådet, kan det dock bli svårt med jämställdhetsreformer. Av 450 registrerade kandidater var det 42 kvinnor som ställde upp, men ingen godkändes av rådet, som utses av ayatolla Ali Khamenei. Khamenei utsågs i sin tur av den iranska revolutionens "fader", ayatolla Khomenei.

Det mäktiga Väktarrådet

Det är Väktarrådet, med sex mullor och sex jurister, som har den politiska makten i sina händer. Med sitt veto kan det stoppa lagförslag som kan vara "skadliga" för statsskicket. En reformists förslag, som skulle hota maktbalansen och Väktarrådets egen ställning, skulle därmed troligtvis avslås. Samtliga presidentkandidater måste godkännas av rådet.

De mindre utmanarna och andra kandidater i valet var Mehdi Karroubi och Mohsen Rezaei. Karroubi, tidigare talman i Irans parlament, påminner på många sätt om Mousavi i sina krav på reformer. Han är ett alternativ till Mousavi hos väljare som vill bryta med nykonservatismen. Karroubi är också kontroversiell och korruptionsstämplad av en dömd affärsman, som anklagar honom för att ha tagit emot 400 miljoner dollar i mutor.

Alla skriver under på sharia

Rezaei har varit chef för revolutionsgardet - den militära grenen som är fristående från armén och kontrollerar Basij - och har kopplats till bombningen av ett judiskt kulturcenter i Buenos Aires, 1994. Enligt Interpol har Rezaeis egen son erkänt Rezaeis inblandning i dådet. Även om Rezaei uppfattas som konservativ har han agiterat mot Ahmadinejads politik. Och i kampen om arbetarklassens gunst har han lovat satsningar för de fattiga och bekämpningar av den höga arbetslösheten.

Den som hoppas på ett systemskifte får nog vänta. Presidentkandidaterna har redan skrivit under på sharialagar för att ens kunna vara valbara.

Skrivet av: