Jerker Eriksson: Six degrees of POVocation

Den första är att Lennart Foss, vd för mediekoncernen NTM, av kulturministern utsetts att utreda och förhandla om “branschsamverkan” som blir det nya namnet på filmavtalet. Denne potentat från näringslivet kommer av allt att döma att göra stora avtryck på det svenska filmlandskapet i den nära framtiden, och det ska bli väldigt intressant att se var det slutar. Filmavtalet har väl på något sätt tjänat ut sitt syfte. “Det kan vara som i badminton. Den mest vältränade tjugoåring kan kämpa sig gråtfärdig och åka på storstryk av en överårig fetknopp som kan spelet” som Roy Andersson uttryckte det i Chaplin 1995. Det jag mest undrar över idag är dock om Lennart är släkt med Lars Foss, känd för att dricka Hormoslyr.

Tillsättandet av Foss ligger helt i linje med att Anna Carrfors  Bråkenhielm nyligen fick en stol i SFI:s styrelse. Även annars tycker jag att vi i år fått en hel del tecken på att ett livligt utbyte mellan närings- och kulturdepartementen är på gång. It-minister Anna-Karin “Hon fick vad hon ville för” Hatts “Digital Agenda” (sic!), digitaliseringen av kulturarvet och den i veckan aviserade utredningen om TV-licensen pekar alla åt någon grad av marknadsanpassning. Frågor som inställer sig hos mig är om marknaden finns för svensk film, och om det är en slump att Foss varit styrelseordförande i PostTraumatisk Stress. En debatt är säkert att vänta när området för facebookrevolutionerna stabiliseras alternativt media flyttar fokus från dem, och jag hoppas att den kan föras skild från underhållningen på Newsmill om “vänsterns makt över kulturen”. Jag vill i alla fall rekommendera SFI:s personporträtt av Per Åhlin http://www.sfi.se/PageFiles/7929/PORTRATTET_PERAHLIN.PDF för perspektivets skull.

Ett annat skattefinansierat projekt som står inför stora förändringar eller en eventuell nedläggning är EU-programmet MEDIA. Tyvärr är mina kunskaper om det ganska klena, men jag ställer mig ändå en smula frågande till programmet i sin nuvarande utformning. 755 miljoner euro på sex år är inte enormt mycket pengar, och kostnaderna för att hålla organisationen igång i de olika medlemsländerna måste vara höga. Om pengarna oavkortat gick till filmdistribution vore det en sak, men som det är nu pytsas också små summor pengar ut till filmer och projekt som bland annat på en poängskala bedöms utifrån hur “europeiska” de är. I policyn står det också att alla projekt måste “sträva efter att utjämna obalans mellan länder med hög respektive låg audiovisuell industri... ...för att bevara och förstärka kulturell särart”. Det låter ju förträffligt, men vore det inte för särartens skull bättre att låta medlemsländernas respektive kulturpolitik reglera villkoren för den lokala konstproduktionen?

Veckans rolighet är det oreflekterade mottagandet av Yellowbirds pressrelease om Liza Marklund-filmen Nobels Testamente (sic!). I den engelska versionen är regissören Peter Flinth “experienced filmmaker”, men i översättningen har han blivit “en av Danmarks främsta regissörer”. Det blir flint i karlns CV som visserligen gjort Arn-filmerna och en av de mest populära av de nya Wallander-filmerna, men också gett danskarna sin egen version av Lilla Jönssonligan (den som kan sin nordiska filmhistoria förstår varför det är så hysteriskt roligt).

Avslutningsvis vill jag nämna att de som sörjer att svensk film inte har varken trolljägare eller jultomte på repertoaren i alla fall får ett tröstpris i form av Hugo Liljas zombiefilm Återfödelsen. Än så länge finns bara kortfilmen, men en långfilm är på gång, och att 28-minutersversionen nominerats i kortfilmskategorin till European Film Awards är säkert inte dåligt ur budget- och distributionsynpunkt.