På en allvarstyngd presskonferens i slutet av november 2015 meddelade dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) och vice statsminister Åsa Romson (MP) att Sveriges asylregler skulle anpassas till EU:s miniminivå.
Svängningen var tvär. Stefan Löfven hade så sent som i september samma år sagt i ett tal att ”mitt Europa bygger inte murar”. Bilderna på den treårige syriske pojken Alan Kurdi, som hittats drunknad på en grekisk strand, hade samma år väckt starka reaktioner runt om i världen.
Klicka här för att följa oss på Google
Men under hösten ökade flyktingströmmen till Europa och Sverige markant. Migrationsverket talade om en ”situation som saknar motstycke”.
I november låg antalet asylsökande på 10 000 i veckan och kommuner runt om i landet förberedde sovplatser i sovsalar, tält och på hotell.
”Skiftar snabbt”
När Sverige gjorde sin åtstramning hade många länder i Västeuropa, med Danmark och Nederländerna i spetsen, redan sedan slutet av 1990-talet börjat strama åt sitt flyktingmottagande.
— Men Sverige stod emot och var helt oberört. Alla länder ändrade sig utom Sverige, vi matade på i samma tradition som vi alltid hade gjort, säger Henrik Emilsson, migrationsforskare vid Malmö universitet.
Det var på 1960-talet som migrationen först blev en politisk fråga i Sverige, enligt Andrea Spehar, docent i statsvetenskap och föreståndare på Centrum för global migration vid Göteborgs universitet.
Då var det arbetskraftsinvandring som diskuterades. I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet behövde Sverige mycket arbetskraft för att bygga upp välfärdsstaten och ekonomin.
— Men i slutet av 60-talet började inte minst fackföreningarna, och delvis Socialdemokraterna, att politisera frågan, säger Spehar.
När behovet av utländsk arbetskraft förändrades gick argumenten ut på att de som var födda i Sverige i stället skulle prioriteras på arbetsmarknaden.
— Inte minst kvinnor, som inte hade funnits på arbetsmarknaden i samma utsträckning tidigare. Man började också diskutera olika kulturella aspekter och anpassningar, säger Andrea Spehar.
Debatten ledde till att reglerna skärptes. Sverige skulle under decennier framöver ha bland de mest strikta reglerna för arbetskraftsinvandring i Europa.
Det gällde fram till 2008 då den dåvarande borgerliga alliansen i en överenskommelse med Miljöpartiet lättade på reglerna. En åldrande befolkning och svensk tillväxt angavs som skäl för att öppna upp.
Internationell solidaritet
Flyktingpolitiken fortsatte dock att vara relativt generös även när arbetskraftsinvandringen skärptes.
— Om man tittar på de två stora flyktingkriserna som uppmärksammats mycket i Europa, framförallt den från före detta Jugoslavien men också krisen kopplad till kriget i Syrien, så ser man att Sverige och Tyskland i båda fallen har tagit emot flest i relation till befolkningsmängd, säger Andrea Spehar.
Att Sverige haft en generös flyktingpolitik handlar enligt henne dels om att det sedan Olof Palmes tid har funnits ett internationellt solidaritetsfokus när det gäller svagare grupper.
— Men det handlar också om det partipolitiska systemet där vi har en konsensusdemokrati. Olika ideologier ska jämkas.
Enligt Spehar har Socialdemokraterna och Moderaterna sedan 1990-talet velat ha en något stramare flyktingpolitik.
— Men de har inte lyckats med sina förslag för att partier som Folkpartiet (nuvarande Liberalerna), Miljöpartiet och Vänsterpartiet har blockerat dem, säger hon.
När det kommer till integrationspolitiken har Sverige också stuckit ut internationellt.
— I internationella sammanhang har Sverige framstått som väldigt liberalt.
— Där ser vi en svängning mot att Sverige nu inte vill avvika från andra länder, man vill snarare skapa ett negativt varumärke.
I internationell forskning kallas det för ”negative nation branding” när länder försöker framstå som så ogästvänliga som möjligt. Något som Andrea Spehar tror att Sverige har lyckats med.
— Det finns definitivt en minskad invandring, vilket har varit huvudmålet med Tidöavtalet. Men samtidigt är det inte enbart regeringens förtjänst utan det handlar också om EU:s politik och att övervakningen av gränser har ökat enormt sedan 2016.
SD:s inflytande
Efter Löfvens och Romsons pressträff 2015 stod politiken och vägde i några år, enligt Henrik Emilsson.
— Bland annat återinfördes humanitära skäl igen i flyktingpolitiken, säger han.
Men när Tidöpartierna tog över inleddes en genomgripande förändring av området.
— Man försöker förändra allt. Det är inte en reform här och där, utan ett batteri av allt, säger Emilsson.
Flyktingmottagandet har stramats åt, arbetskraftsinvandringen likaså, kraven på de som kommer hit har ökat och det finns också ambitioner om att få folk att återvandra.
Henrik Emilsson menar att om opinionen tidigare dragit politiken efter sig när det kommer till migrationsfrågan, finns nu en tendens att det har blivit tvärtom.
— Politikerna lyssnade inte på väljarna under en lång tid. Nu går man till och med före väljarna och vill ha en mer restriktiv invandringspolitik.
Enligt Andrea Spehar påverkas migrationspolitiken av hur olika partier politiserar frågan – där har Sverigedemokraterna det senaste decenniet haft det absolut största inflytandet på politiken. Men det påverkas också av opinionen.
— Det har vi sett nu med tonårsutvisningarna, att en stark opinion kan få sin regering att backa.
