Cyklister trampar fram all el till teaterpjäs

I det stundtals flackande ljuset som genereras från cyklarna på scenen i Dramatens Tornrummet får publiken möta Naomi, gestaltad av Helmon Solomon, en ung dramaturg som ensam måste möta publiken när hennes ensemble lämnat teatern och den ordinarie föreställningen behövt ställas in.

Monologen är skriven av den amerikanska ekofeministen Miranda Rose Hall och handlar om människans ansvar och möjligheter att påverka den kommande ekologiska katastrofen.

— Pjäsen utforskar vår egen privata roll och delaktighet i klimatfrågan och hur man kan förhålla sig till den. Cyklisterna tillsammans med oss, bildar en ensemble som speglar att vi inte är ensamma i detta utan en del av något större, säger regissören Malin Stenberg.

Hon berättar också att allt ljus och ljud genereras av cyklarna.

— Så vi har behövt utforska och göra om tillsammans med cyklisterna och helt enkelt fått utgå från det som fungerar med generatorerna som komprimerar trampandet. Det ger en nerv till föreställningen för det sätter fingret på det som skapar helheten i texten, säger hon.

En självförsörjande uppsättning

Textmässigt har monologen bearbetats och anpassats till hur det svenska klimatet och faunan förändrats genom åren. Man har också fått ritningar från tidigare uppsättningar över hur cyklarna och rummet ska byggas och kopplas ihop med ljudet och ljuset. Resultatet är en helt självförsörjande uppsättning.

— Det är ett slutet system och på två skärmar, uppställda mot publiken, räknas antalet watt och så jämför vi det med vad vi brukar förbruka när vi spelar någon av våra andra föreställningar. De är två svettiga cyklister i slutet av föreställningen, kan jag säga, skrattar Malin Stenberg.

Men samarbetet med cyklisterna påverkar också föreställningens form; hur starkt ljuset lyser, om det flackar och hur väl Helmon Solomons röst hörs i mikrofonen.

— Jag förstod nog inte riktigt vad jag gav mig in på. Det har varit intressant och utvecklande men också knepigt. Regimässigt behöver jag förhålla mig till andra sorters uttryck för ljuset och ljudet i mikrofonen påverkas av hur mycket cyklisterna trampar och där har jag ju ingen kontroll som regissör. Här måste de konstnärliga uttrycken rätta sig efter tekniken och inte tvärtom som det brukar vara.

Mer hållbar teater i framtiden

Hållbar teater utvecklades av den brittiska regissören Katie Mitchell som tidigare själv satt upp flera pjäser på Dramaten men nu skapat konceptet med en föreställning som turnerar utan att resa.

— Det här är första steget för ett större arbete för Dramaten och för mig är det väldigt tillfredsställande att börja ifrågasätta min yrkesroll och sättet jag arbetar på, förklarar hon.

Malin Stenberg tror att det här en form av teater som vi kommer få se mer av framöver.

— Det är ett steg vi måste ta när vi tänker scenografi, kostym och produktionsarbete – hur man tar fram det på ett mer miljövänligt sätt. I framtiden kanske det kan vara helt självförsörjande. I den här pjäsen går tematiken hand i hand med det konstnärliga uttrycket och utförandet och det blir ju också en rolig grej och intressant att fundera över, säger hon.

Ett tiotal föreställningar kommer spelas på Dramaten och arbetet ingår i projektet "Stages" (Sustainable theatre alliance for a green environmental shift) som bland annat finansieras av EU och pågår på flera europeiska teatrar.