9 månader för sexualbrott mot barn – vad fan är det för fel?

Nio månader för flera kvaddade liv? Jag pratade med min dotter häromdagen. Om när jag blev våldtagen som 17-åring av han som regelbundet misshandlat mig i 2,5 år.

Om att jag känner skuld eftersom jag fått veta att han fortsatte. Jag känner skuld för att jag inte anmälde. Då kanske det blivit annorlunda.

Vi pratade om att jag tog skam som inte var min i en skamlös patriarkal värld och att vi båda varit med om oräkneliga situationer som varit anmälningsbara men att vi aldrig gjort det. Varför? Vi pratade om det. Min dotter säger: "För att rättssystemet är byggt av män och praktiseras av män. Som skyddar män."

Vi pratar om att det självklart inom systemet finns jättebra människor som försöker utföra sina jobb bra men att själva bygget med sina insprängda värderingar kring icke-män och icke-vuxna hela tiden ligger som ett fundament.

Efter att ha läst Elaine Eksvärds bok "Medan han lever" och med hennes beskrivningar av pedofili, mörkertal och hur en påverkas resten av livet känner jag när jag läser denna pyttelilla notis, ett vulkaniskt raseri.

Raseri. Vrede. Samma kraft som lett till stora förändringar. Jag tänker vårda min vrede. Det är inget farligt. Men arga kvinnor är fult. Jag ska vara behaglig, inbjudande, resonerande och diplomatisk. Inte så stökig.

Så att allt kan få såsa på. Den inställningen möter jag hela tiden när jag outar trakasserier via DM till exempel. Det gör mig svag. Någon tjänar på det.

Jag kände stor kraftlöshet igår då jag såg och reflekterade över den mängd kommentarer som ifrågasatte hashtagen #tamejistället. Ifrågasatte människors vittnesmål och fakta kring de ungas flykt, plats i det svenska samhället och hotande deportationer.

Fler kommentarer än när jag lyfter till exempel sånt här. Det är lätt att bli försvagad. Jag övervägde att lägga ner Instagram som jag la ner Twitter på grund av ständig dränering, hat och hot.

Men nänä. Kärleken och motståndet brinner ju! Jag vill blåsa på glöden. Ingen tuttar eld på bankkontor fastän VD:arna plockar ut cirka 39 miljoner i årslön.

Det tuttas eld på flyktingförläggningar. Jag tycker inte det ska tuttas på någonstans, förutom i våra hjärtan. Där ska det brinna. Och jag vet vad min eld riktas mot.

Stina Wollter 

(Texten och videon är hämtade från Stina Wollters Instagramkonto)