Marcus Birro om Ingvar Kamprad: "En ambassadör för Sverige är död"

Jag bodde i utanför Florens i Toscana 2002. Jag satt mest på en takterass och beundrade bergen som ramade i min lilla kurort. 

Jag skrev två böcker på den där terassen. Resten av tiden drack jag bubbligt vitt vin och funderade på om jag hade blivit gammal.

Ibland, inte ofta men ibland, fick jag hemlängtan.

Det jag saknade var något rätt diffust, språket ibland, det lätta regnet en vårdag.

De gångerna tog jag bilen till IKEA. Där kunde man köpa knäckebröd och köttbullar och le lite åt allt det där fåniga svenska som det tar några månader utomlands för att man ska haja betydelsen av.

Ibland får vi för oss att Sverige ligger i mitten av allting. Men Sverige är en blindtarm i världens kropp. Vi är ett appendix i världen. Ett vackert, sagolikt och ibland briljant appendix men ett appendix likafullt.

Vi hade välfärden en gång. Vi fegade ut under kriget. Vi har ABBA, ishockey och Zlatan.

Ingen av dessa kommer i närheten av att vara lika stora ambassadörer för Sverige som Ikea och Ingvar Kamprad. 

På gott och ont.

Tänk om någon hade sagt: ”Ja, vi gör så här. Vi öppnar en slags butik långt utanför city och i den butiken möblerar vi fina miljöer, som ett dockhus, och så säljer vi möblerna i de där scenerierna men vi säljer bara plankorna till borden, sängarna, bokhyllorna. Sedan skickar vi med en ritning och ett gäng spikar och skruvar i en plastpåse och så får folk snickra ihop sina grejer själva. Det låter väl som en utmärkt affärside?”

Galenskap? Genialtet?

Ständigt två syskon.

Ikea gjorde ett värdigt hem folkligt. Ikea gjorde det möjligt för människor med låga inkomster att skaffa ny soffa då och då, att byta säng, att köpa en ny dubbelsäng åt barnen när de växte ur sin gamla.

”Helvetet är en tisdag på Ikea” sjunger Ulf Lundell och många är väl de par som bråkat och skrikit sig igenom något av varuhusen. Jag är inte en av dem. 

Jag vet inte vad det är, men jag har alltid trivts väldigt bra på Ikea. Det är något med det vansinniga i att köpa plankor och spikar och sedan be till Gud att igen spik fattas. (Som en vän brukar säga: ”Ikea har alltid rätt.”).

Få svenskar, om ens någon, har haft lika stort inflytande på synen på Sverige ute i världen som Ingvar Kamprad. Hans livsverk lever vidare över hela världen. 

När författaren August Strindberg dog ställde bokaffärens ut hans böcker i skyltfönstren. 

Idag räcker det med att ställa sig vid vilket fönster som helst och blicka ut över vilket bostadskvarter som helst i hela Sverige för att se lampor från Ikea lysa i hundratusentals fönster.

Ett sådant livsverk snackar man inte bort.

Marcus Birro,
Författare