Nya Karolinska sjukhuset har ingen platsbrist – bara brist på kunskap

Jag tänker inte vara tyst. Jag tänker inte vara censurerad. Jag tänker inte blunda för sanningen. Jag tänker inte måla upp det gröna gräset när det blivit hö. Jag tänker inte låtsas som att jag orkar hur mycket som helst. Sjukvården brister.

Krisläget är aktiverat dygnet runt och ingenting görs åt. Men alla ser på. Arbetare visar med hela sin kropp, psyke, med allt de har att gränsen är nådd för länge sedan, men de som sitter överst varken ser eller hör på? 

Eller jo, det gör de. Men de vill inte. De blundar för sanningen. Det går inte ut över de som inte bryr sig. Faktiskt. Fan vad det vore skönt att också bara lyssna och se på det som känns bra för en.

Oroliga föräldrar, barn som kräver intensivvård men som ännu krigar på med andningen in i det sista fast än de inte riktigt orkar mer på en helt vanlig vårdavdelning. Otroligt cancersjuka barn som hamnar på helt fel avdelningar, där de inte alls hör hemma, egentligen. Barn som skickas hem halvdana bara för att platsläget ser ut som de gör för att man ska ta in ett annat barn som behöver plats på barnintensivvårdsavdelningen egentligen men inte har någon plats där. 

Allt detta, tar vi. Ingen annan. Främst ingen översittare. Men vem tar hand om oss, när vi inte orkar mer, när vi som är kvar blir sjuka?

Nya Karolinska universitetssjukhuset Solna gjordes i mån om att ha fler vårdplatser och mottot för det sjukhuset var ”patientsäker vård.” Observera ”var”. Det blev färre vårdplatser och aldrig någonsin har det varit så patientOSÄKERT som det är nu. Observera ”OSÄKERT”.

Avdelningar sattes ihop, mycket kraschade med olika rutiner m.m. Hjärtesjuka barn sattes ihop med infekterade barn. Dvs. de mest infektionskänsliga med de som redan är infekterade. Genomtänkt? Ingenting är planerat och gjort som ett barnsjukhus, men ändå var barnen de första som flyttade in.

Så otroligt mycket pengar, på detta sjukhus istället för att kanske satsa på att sätta de otroliga pengarna på all otrolig personal som finns och som dagligen väljer att stanna kvar, trots alla omständigheter, trots allt.

Det är inte brist på platser. Det är inte brist på vårdpersonal. Det är brist på kunskap. 

Det är brist på kompetens. Det är brist på öron som lyssnar på vårdpersonal. Ögon som ser vårdpersonal. Uppskattning. Det är brist på mänsklighet. Det är brist på empati. Det är brist på moral. Det är brist på patientsäkerhet. 

Det är brist på allt, plus lite till. Vården brister. Gränsen var nådd för länge sedan, men hur långt över gränsen orkar vi släpa oss fram? Det är en tidsfråga.

Till var och en av er. Mina före detta kollegor på D14, GKS, mina nuvarande kollegor på Plan 9, NKS och mina blivande kollegor på Barnakuten. Ni är alla, var och en av er, i mina ögon - hjältar. 

Änglar på jord.

Tack för allt tålamod, all empati, all kärlek, allt hjärta, all vilja, allt jobb och allt ni gör för våra pensionärer, vuxna, föräldrar, anhöriga, barn, bebisar och främst för varandra. 

Tack för att ni föder hopp inom mig. Varje gång jag tänkt ge upp.

Leila Dogic,
Arbetare på nya Karolinska universitetssjukhuset, vårdavdelning Plan 9.