Marcus Birro
Marcus Birro skriver om media och självrannsakan. - Foto: Privat

Marcus Birro: Mediamännen och det fruktansvärda hyckleriet

Marcus Birro: "När mediamännen faller i sin egen fälla och blir avslöjade som snuskiga onanister, som tafsande äckel, misstänkta våldtäktsmän och maktfullkomliga sexualförbrytare blir fallet desto hårdare."


Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

I decennier har den mediala makten försökt inpränta vem som är god och vem som inte är det. De har haft god hjälp av högskolor, välbetalda och profilerade skribenter och kulturpersonligheter. De har haft god hjälp av ett maskineri som tröskat fram år efter år.

Men så sker den tekniska revolutionen och en hel värld runt omkring dessa grindväktare ger vanligt folk möjligheter att själva ta del av fakta och dra egna slutsatser.

Detta borde ge journalistiken (som är livsviktig i en demokrati) tid och möjlighet till självrannsakan. Vad har vi gjort fel? När har vi ljugit? När har vi låtit bli att rapportera? Vilka frågor har vi struntat i? Har vi medvetet mörkat sanningen om vår bild av förövare och offer inte stämmer överens med vad vi lärt oss? Har det funnits tillfällen när vi helt enkelt struntat i att ta den svages parti eftersom förtryckaren och förövaren inte passat in i vår världsbild? Har vi låtit bli att skriva om vissa saker för att inte bli stämplade som rasister?

Har vi medvetet gjort oss av med skribenter som skrivit om detta? Har vi skyddat vår lilla enklav? Kan det till och med vara så att vi medvetet och desperat städat bordet från alla obekväma röster som vågat skriva om känsliga saker? Men makten vill inte sy sig några nya moderna kläder genom att ställa sig i rannsakningens ljus. Det är som i sagan, Man ser inte ens att man är naken.

Man återupptar istället kampanjen om gott och ont. Makten är god och utmanarna är alltid onda. De ljuger. De är troll. De är populister och högerextrema, rasister och fan och hans moster. Det är ett ständigt käbblande om vem som är god och vem som inte är det.

Det finns avarter i den gränslösa mediala värld som öppnade sig för tio, tolv år sedan. Självklart är det så. Men det vore klädsamt och tror jag nyttigt för den mediala makten att tillstå att det uppskruvande tonläget i många frågor beror på att dom, makten, inte skrivit, inte talat, inte rapporterat om vissa saker under väldigt lång tid.

När man som mediepersonlighet ställer sig på en barrikad och ägnar mycket tid och stor del av sin makt åt att briljera om sina ideal, sin syn på världen, sin solidaritet och sina politiska visioner medföljer ett visst ansvar. Särskilt om samma person med en rätt obehaglig frenesi anklagar meningsmotståndare för att vara saker dessa inte är. Rasist, islamofob, kvinnohatare är epitet som dessa mediemän gärna kletar på andra. Det är alltid rena lögner.

När dessa män sedan faller i sin egen fälla och blir avslöjade som snuskiga onanister, som tafsande äckel, misstänkta våldtäktsmän och maktfullkomliga sexualförbrytare blir fallet desto hårdare.

Låt oss titta på från vilka världar de flesta av de här männen kommer ifrån. Det är från etablerad media och stora mediala plattformar. Det är män som briljerat om sin kvinnosyn i artiklar efter artiklar. Det är komiker som fått göra prestigefyllda reportage i SVT där de tydligt deklarerat att de är goda, inkluderande och solidariska. Det är en kulturelit som i decennier hållit fullständigt vedervärdiga människor bakom ryggen samtidigt som de farit ut mot alla som ens vågat andats kritik i deras riktning.

Detta är män med makt och med en påklistrad godhet som nu ruttnat som en död råtta. Detta är män som förföljt och på sociala medier trakasserat meningsmotståndare för exakt det som de själva nu blivit ertappade med. Deras hyckleri är fruktansvärt. Gammelmedia anklagar (ibland med viss rätt) många andra för att vara elaka, okunniga och extrema. Men det är ur deras egna garderober som äckel rasar. 

Jag har blivit uthängd och förtalad, förkastad och avskydd av många av de män som nu fallit eller gått och gömt sig. Jag känner ingen hämndlystnad alls. Men jag känner en viss sorg över att det journalistiska skrået, som är av livsviktig betydelse, inte orkar med att självrannsakan sig själv med större noggrannhet.

Marcus Birro,
Författare

 
/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
Håller du med?
Tack för din röst!
Artikeln kommer att lagras på Nyheter24.se, i en artikeldatabas eller motsvarande.