Marcus Birro: Sverige – ett land av lydiga och duktiga idioter

Vi är ett land av lydiga och duktiga idioter. Tyvärr gör vi allting i flock. Vi hatar och älskar i flock. Vi följer med strömmen. Vi går dit de andra går. Även om vi innerst inne vet eller känner att det massan gör är fel, så håller vi heller käften än tar ton. Vi sväljer vår stolthet tusen gånger om. Vi håller käften.

Men allt detta kommer med ett högt pris. Självrespekten urholkas. Vi märker det knappt men allt mörker vi köper, all idioti vi sväljer, stiger som en tyst rök inom oss. Människor lever på gränsen till ursinne överallt. Det krävs bara en liten, lite gnista för att tända eld på den här snustorra åkern som är Sverige. 

Jag minns Paris 1995. Det var min andra gången där och jag hatade stan lika mycket då som första gången. Det enda bra med Paris är Marcel Prousts grav.

Hur som helst. Det hade varit kravaller i förorterna det året och man märkte det. Herregud vad man märkte det. Det räckte att ta tunnelbana två hållplatser för att känna stanken av hat och konfrontation som vibrerade mellan människor i vagnarna.

Ibland kan jag känna liknande stämningar i Stockholm. Jag var med barnen på McDonalds igår. Några högljudda knarkare kommer in. Det är inget större fel på dem, men de skrämmer barnen och en ur personalen går fram och ber dem gå ut vilket de gör efter ett bra tag av påtända gapskrik och några taffliga ackord på en trasig gitarr från en av dem.

Givetvis ska en förbipasserande berätta för McDonalds-killen att han har en vidrig människosyn som ber en uteliggare lämna restaurangen och givetvis accelerera allting så till den grad att de börjar puckla på varandra och det snackas om att ringa polisen. Vi går därifrån, fort. Barnen är rädda.

På Götgatan, på andra sidan går ett ungdomsgäng runt och skriker och bankar i väggarna och skrämmer gamla tanter. Ingen gör något. Ingen säger ett skit. 

Vi är som barn som gått vilse i skogen och visslar i mörkret. 

Hela stan kryllar av droger, av sprit, av snedtändning, av hat. Hatet är som en elektrisk storm. Hatet ryms överallt. Nästan alla hatar. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det känns som om vi anstränger oss väldigt mycket för att förvandla oss till annat än det vi är, medmänniskor, syskon och varandras spegelbilder. 

Vi har gjort oss av med Gud. Den skiten är för medeltiden. Vi behöver ingen. Vi klarar oss fint. Vi är meningen med allt. Vi är som en fotbollsmatch utan domare. 

Nej, jag är inte rädd men jag känner att många är det. Jag tar den rädslan på allvar. Jag förstår dem som säger att de inte känner igen sitt land, sin stad, sin del av världen längre. Jag kan förstå dem. Och jag tror vi behöver lyssna på dem.

Men riktigt mållös blir jag inte förrän barnen besviket ser reklamen för Smartare än en femteklassare…

Det är ju ny programledare, utbrister dottern besviket, var är Lasse Kronér?
Han fick sparken, svarar jag.
Varför det frågar dottern.
Öh...säger jag. Han blev...ehh...friad…ifrån…eller…han gjorde inget fel någonstans men kunde ändå inte….alltså…

Högt och lågt, tystnad och feghet. 

Det är många som kommer ha mycket att skämmas för när historiens bok ska skrivas en vacker dag.

Marcus Birro,
Författare