"Spränger alla skolor"

Jag tillhör den sämre halvan av journalistkåren. Jag är bottenslemmet i en colaburk, en oskuld på swingersklubb och dyslektikern i en bokcirkel.

Jag är sämst.

Om man får tro mina vänner, mina föräldrar och de hundratals läsare som varje dag kommenterar det jag publicerar.

Enligt dem är det nämligen ett självändamål att som journalist ta sig till seriösare publikationer som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Helst av allt ska man skriva för riktiga tidningar - som Fokus. Som håller hög klass. Kvalitativa tidningar med ”riktigt” innehåll.

Att jag då frivilligt söker mig till Nyheter24 är för dem en gåta utan svar.

Vi rapporterar nämligen om de nya sexiga bilderna på Paow, om trashbloggarnas midsommarfiranden, om George Clooneys kärleksliv och om Kissies viktras.

Det är förkastligt. Det är smutsigare än vad tältsexet på Peace and Love någonsin kommer att vara i sommar. Det är fruktansvärt hur vi kan bygga en karriär, ett helt företag, på att beskriva någonting annat än statsbudgetar.

Kritiken mot kvällstidningar och tabloidpress slår hårdare just nu än vad den någonsin gjort.

Allt vi gör är fel. Att vi rapporterar om att prinsessan Madeleine gått upp i vikt är tydligen en synd. Vi kommer att "driva ytterligare en prinsessa till anorexia”, fick jag höra på twitter när en gammal artikel hos oss hade grävts upp igen.

Att vi pratar om Kissies viktnedgång är okej. Det är till och med bra. När vi låter en läkare uttala sig om hennes sviktande matintag och konstatera att hon kanske, men bara kanske, har anorexia - då gör vi världen en tjänst.

Men så fort vi nämner att någon gått upp i vikt - och påpekar det onaturliga i att på några månader gå upp ett tiotal kilon i kroppsvikt - då skapar vi ett sjukt skönhetsideal som tydligen smutsar ner vårt samhälle.

Jag har aldrig förstått det där förhållningssättet. Trots det använder man konsekvent mig och mina vänner som ett argument för varför vi inte ska göra sådan journalistik. Enligt de flesta ska vi tonåringar, likt labila psykoffer på en klinik, ta skada av att en reporter rapporterar om det vi själva redan ser på bild.

Varför skulle vi må dåligt av mediers rapportering? Snarare är det befriande att någon vågar ta upp diskussionen om vikt så att vi någon gång kanske kan börja prata om viktuppgång utan att behöva skämmas. För i Sverige är vikt ett tabubelagt ämne - förutsatt att du inte pratar om att någon är smal. Då är du klok och har ett sunt ideal som ser det sjuka däri.

Men när jag ser en viktchock utan dess like och förmedlar det i text sprider jag sjuka ideal och osunda värderingar. Hela den argumentationen är ett slags hån mot alla som faktiskt lider av fetma och övervikt, som att det skulle vara mindre värt att diskutera och debattera.

För det är faktiskt inte så krångligt. Vi rapporterar om viktnedgångar och vi rapporterar om viktuppgångar. För att båda sidorna av debatten är värda att ta på allvar.

Men tydligen förstör jag en hel generation när jag gör det här jobbet.

I sådant fall, come and get me. För jag är just nu i full gång med att i komplett armévaddering spränga Sveriges alla skolor i bitar.