Kan hon inte få välja mellan två alternativ....Att du får ta med dig din partner o ni firar hos mormor eller att du inte tar med partnern o ni firar hos pappan....Förstår om det är jobbigt att spela familj igen... särskilt om det är så att de två olika släkterna inte känner varandra och den andra sidan inte varit hos din mamma barnets mormor... Då blir det du som får ta ansvar att dom känner sig hemma...kanske något du kan förklara för dottern..att din partner kan stötta dig om han följer med...Eller så biter du ihop, ni kommer ju på sätt o vis vara som en familj, fram till dottern växt upp och flyttat hemifrån... Ni har ju ett gemensamt barn även om ni gått skilda vägar... Jag tycker att det låter klokt att ni väntar några år med att flytta ihop...vet några som gjorde så...  Min vän gick inte bra ihop med bonusbarnen speciellt inte med dottern... så dom levde särbo i några år tills hans barn flyttat ut...

Fel. Hade en kompis som hade det lite knapert. De ordnade "vanlig" fest med catering Uffe. Nog det mest sköna bröllop jag varit på faktiskt.

Skulle bara vilja ge dig en kram! Fick mig nästan att gråta att läsa om detta med flyttlådan, kan bara föreställa mig hur det känns för dig. 💖Det verkar som att du är på rätt kurs trots alla motgångar, baserat på det du skriver och svarar i tråden. Du ska göra det du tror är rätt för dig och ditt barn. Om det känns bra med öppna förskolan så gå dit. Om det inte ger dig något så gå inte dit. Samma med föräldragruppen, testa och se hur det känns? Passar det inte dig så lägg energin på något annat istället.Att försöka bygga upp ett nätverk på något sätt är en bra strategi i din situation tror jag. Det kan vara bra att känna till att diakoner i Svenska kyrkan erbjuder olika typer av hjälp till den som behöver. Tror inte ens att man behöver vara medlem eller troende för att kontakta en sådan. Beroende på var i landet och individuell situation kan de hjälpa på olika sätt, kanske värt att boka ett möte med en sådan för att träffa en fysisk medmänniska som är på din sida?