Sälj skiten till OF eller nåt. 

Vad skulle det göra för skillnad? Om TS tycker att han har åtminstone drag av autism, så har han kanske det. Och då kan han utgå från det och läsa böcker om hur han kan hantera de problem han har i livet som handlar om de svårigheterna.Om han i terapi nämner de svårigheter som han har konkret i samspel med andra, så kan en bra terapeut hjälpa honom, oavsett om han har en formell diagnos eller inte. Men TS måste berätta tydligt om sina svårighetet. Så att  terapeuten inte tror att det beror på vissa känslomässiga blockeringar när han har just de typerna av svårigheter i samspel med andra. Höjer sin självkänsla gör man inte helt på egen hand."He had no father, he had no mother, he was a selfmade man". Lite så är det här på Familjeliv.Självkännedom och att dela svåra saker kan däremot hjälpa. Det får man i terapi. Men i terapi behöver man prata om det svåra. Det är inte farligt att känna känslomässig smärta när man pratar om sitt förflutna. Är det en någorlunda vettig terapeut kan personen lyssna, fråga och ni kan tillsammans förstå, utan att terapeuten dömer dig på något sätt. Man laddar ur smärtsamma minnen.

Jag vet helt fantastisk personal med just utländsk bakgrund, men som inte erbjudits de rätta förutsättningarna för att arbetet ska bli säkert - både för deras brukare som för dem själva, precis som du är inne på. Språkförbistring är en risk. Bristande vårdkunskaper är en risk, t ex hur tolkar man en demenssjuk som kanske inte kan verbalisera att hen har ont, behöver uträtta sina behov, är arg, ledsen eller rädd. Det upplever jag ofta brister och där måste arbetsgivarna - äldreboendena och kommunerna ta sitt ansvar och se till att utbilda alla som anställs.