Politiken är bara ett spel – och Stefan Löfven spelar fult

Ibland undrar jag om vi lever i samma värld som politikerna. Jag avskyr egentligen föraktet för politiker. Det är ofta ett uttryck för ren lathet. Man orkar inte bry sig och drar alla beslutsfattare över en kam. Politikerförakt blir en ursäkt för att inte sätta sig in i viktiga frågor.

Det är ungefär som när man ska adressera det islamistiska barbariet och de okunniga och fega snackar om "religioner". Men de olika världarna... För en politiker verkar det mesta handla om spel. Det känns inte som om det är på riktigt. 

Allt handlar om positioner, om att flytta eller inte flytta sina pjäser så att man en dag (som helst ska komma snart och helst sedan vara för evigt) kan få stå på toppen av allting. Makten som självändamål.

Medan det riktiga Sverige med all rätt förfasar sig över skandalen med att hemliga uppgifter pumpats rakt ut och in i främmande makts händer, så handlar det politiska ansvarstagandet enbart om att skydda sina egna ballar. Alla vill stå fria. 

Statsministern skulle inte avsäga sin makt om han så ertappats med brallorna nere. Han älskar sin makt. Därför får två av tre ministrar gå. På det sättet kan statsministern fortsätta att framställa sig själv som en stabil, stark och handlingskraftig ledare. När allt han har gjort är att städa lite i vrårna för att kunna återgå till business as usual.

Hela havet stormar, och när det stormat ser exakt allting ut som det alltid gjort. Hade en vanlig dödlig stått som högste ansvarig för den sortens lagbrott som statsministern rimligen är ansvarig för hade han rykt snabbare än socialbidraget för Christer Pettersson.

Nu? Havet har stormat och när vinden lagt sig är det samma hav, samma ogenomträngliga dimma, samma trasiga båt som tar in vatten och samma förvirrade kapten längst fram med kikaren i högsta hugg. Vi är fronten med det svarta ljuset tänt. Stackars Sverige.

Marcus Birro