Jenny, 30: Min pojkväns svartsjuka var nära att bli min död

Jag sitter i bilen på väg hem från en fest i grannkommunen, en kompis mamma har hämtas oss och ska skjutsa oss hem. 

Jag annonserar tidigt att jag ska hem till min kille, vi har nämligen kommit överens om att han ska låta källardörren vara upplåst så jag kan komma in. Just denna gången hade jag fått godkänt av honom att gå på fest, vilket var väldigt ovanligt. 

Det började med att det var en speciell person jag inte fick träffa och eftersom jag var upp över öronen kär så lyssnade jag på det, jag lovade att inte träffa just den personen. 

När man bor i en liten stad så är det svårt att undvika personer eftersom det inte finns så många ställen att välja på. Detta innebar att jag ibland träffade honom (ja, det var svartsjuka det handlade om) och fick ta "skiten" efteråt.

Allt eftersom tiden gick så blev han mer och mer bekymrad över min umgängeskrets och det ledde till att jag inte fick träffa några killar, alls. Jag var lite svartsjuk själv och kunde inte förstå hur jag skulle överleva utan honom och därför lovade jag att inte träffa några killar, eller umgås med dem. 

Jag började förstå att mitt förhållande inte var helt normalt. Det spelade inte någon roll, att vi skulle leva tillsammans för resten av våra liv var min övertygelse. 

Jag förstod att mina kompisar skulle tycka att han kontrollerade mig om jag inte följde med ut på fester och kompishäng. En känsla av skam började smyga sig på vilket gjorde att jag ändå alltid följde med ut. 

Vid denna tid förstod mina kompisar just det som jag vägrade inse, att han kontrollerade mig. Deras ifrågasättande provocerade honom och det innebar att jag fick välja mellan mina kompisar och honom. Ett superenkelt val, så klart valde jag honom. 

Jag smög ut och hängde med kompisar, både killar och tjejer, vilket jag alltid fick ångra på kvällarna då mitt straff var stryptag och drag i håret. Nu var jag så pass nertryckt att jag helhjärtat tyckte att jag fick skylla mig själv varje gång han fysiskt eller psykiskt misshandlade mig. 

"Jag hade ju gjort något jag inte fick". "Jag hade ju gjort fel". "Jag vet ju att jag inte får". Jag kände mig som en hund, någons ägodel som skall fostras med skam, och jag gick med på det eftersom jag inte förtjänar bättre. 

Kulmen nåddes när han förbjöd mig att åka till skolan, vilket jag trotsade och gjorde ändå. Klumpen i magen, gråten i halsen och nervositeten i de skakande händerna var ett faktum under hela dagarna. 

Trots att jag gick till kuratorn, skolsyster och min handledare så fanns det ingenting de kunde göra, och för mig blev det en bekräftelse på att det inte spelar så stor roll om jag mår dåligt, "det är ju bara jag". 

Tillbaka till bilen. Jag är nervös för att möta min kille, men ännu mer nervös för att vara tvungen att gå hem om dörren är låst. Jag tänker "jag har inte sovit utan honom på ett och ett halvt år, hur ska jag överleva en natt?".

Jag tror att han vill straffa mig och låter dörren vara låst, vilket gav mig panik, fullständig panik. Jag ringer på familjens hemnummer och blir insläppt. Väl på plats frågar jag varför han inte haft dörren öppen och helvetet bryter lös. 

Han sätter sig grensle över min bröstkorg och matar knytnäve efter knytnäve i mitt ansikte, armarna är låsta under hans ben så jag kan inte skydda mig. Jag tuppar av ett par gånger så det är svårt att uppfatta tiden, det kändes som en evighet men är kanske 10 minuter. 

Han slog för att krossa, bet mig i benet för att skada och slog ännu mer för att döda. Jag inser att jag inte kommer överleva denna misshandel om jag inte får hjälp och jag skriker. Skriker så högt jag kan. Som tur var fanns det föräldrar hemma som kunde hjälpa mig och ringa 112. 

Det har gått över 10 år sedan mordförsöket ägde rum och jag har fortfarande mardrömmar. Det finns inte nog med terapitimmar, träningspass eller glassportioner för att ta bort dessa minnesbilder. I resten av mitt liv ska jag kämpa med minnena av att vara så nära döden, för första gången. 

Det som har gjort allra ondast är inte slagen, eller näsoperationen, eller skammen över att få dricka sin föda med sugrör i veckor efteråt. Den största smärtan är att jag fick motta kommentarer av vuxenvärlden som "du får skylla dig själv som blir misshandlad" och "jag kan inte sluta tycka synd om X nu när alla är emot honom".

Det gör så ont ännu idag att min näsa är sned (även efter operationen, det gick inte att göra den 100 procent återställd), att jag har ärr över hela kroppen och att jag inte blev tagen på allvar. Att folk såg men ingenting sa, att folk låtsades som ingenting efteråt och att vuxenvärldens svek gör ännu idag ont i bröstet. 

Det fanns absolut inget skyddsnät för mig att landa i. Jag var tvungen att som 17-åring flytta hemifrån, till en annan stad, börja ny skola och jobbar varje dag för att ha råd med hyran. Börja ett nytt liv, ensam. 

Jag var så liten och släpptes ut i vida världen själv. Detta var starten för mitt självdestruktiva liv, det var här jag började skada mig själv och utsätta mig för farliga situationer.

Varför berättar jag nu allt detta? Dels för att det är en del av min psykiska ohälsa idag och dels för att det är ett viktigt ämne att belysa. Jag strävar efter ett samhälle där vi kan prata om psykisk ohälsa på samma sätt som vi kan prata om andra sjukdomar. 

För att komma dit måste vi börja någonstans, och jag börjar här. Kvinnomisshandel är vanligare än många tror och vill se. I och med att jag berättar min historia kanske stigmat minskar en aning och det blir lättare att prata om. 

Är du i behov av hjälp eller känner du någon som behöver hjälp så kan kontakta: 

Kvinnofridslinjen 
020-50 50 50
http://kvinnofridslinjen.se/sv/
Öppet dygnet runt, samtalet är gratis, det syns inte på telefonräkningen och du kan vara anonym.

Riksorganisationen för kvinnojourer
https://www.roks.se/hittaenjour

Jenny Li Österman