Göteborg är trevligt – men ännu trevligare när man inte bor där
Marcus Birro: "Det märkliga och fina i kråksången var att Göteborg blev en trevlig stad först sedan jag flyttade därifrån."
Jag läser att Göteborg röstats fram som världens tredje trevligaste stad. Det får mig osökt att tänka på den gång i början av nittiotalet när vi hamnade i samma hiss som stadens dåvarande starke man Göran Johansson, på Bokmässan.
Ingen i den hissen var särskilt nykter. "Dööö", sade Johansson när han såg att det var jag och min bror. "Vill ni bli några i den här stan grabbar, så bråka inte med mig...".
Vi garvade och sade något spydigt innan vi pyste ut som alkoholångor ur hissen och fortsatte festen borta på Stage Door vid Berzeliegatan.
Jag bodde mina första dryga 30 år i Göteborg. Det är ett av mitt livs viktigaste och längsta kärlekshistorier. Och kanske den mest komplicerade (vilket i mitt fall inte vill säga lite).
Göteborg har minst två ansikten. Dels finns den här förbannade "goa gubben" som vacklar runt på Avenyn med en trälåda räkor och garvar halvpackad åt allt som sker.
Men det finns också ett surt, gallfärgat stråk av Jante som löper precis under. Jag fick känna av det där stråket. Det märkliga och fina i kråksången var att Göteborg blev en trevlig stad först sedan jag flyttade därifrån.
Plötsligt var det som om stadens kulturliv (och media) blev nyfikna på allvar. Varför hände det plötsligt en massa positiva saker i mitt liv, vad hade hänt?
Under fler år, nästan i ett decennium, var jag övertygad om att det var Göteborg som inte hade fattat något, att det var jag som var missförstådd.
Men jag måste böja på nacken och ge Göteborg rätt. Jag var en odåga att ha med att göra. Jag gjorde det rätt enkelt för samtliga att tycka illa om mig. Men sedan jag flyttade, blev nykter, började sköta mig, så såg jag plötsligt Göteborg med nya ögon. Med turisternas ögon kanske.
För en stad som kan skapa Håkan Hellström, Broder Daniel OCH Lisebergskaninen är på något sätt värd både vår kärlek och vår respekt. Det är något vackert med en stad som vågar omfamna både mörkret, allvaret och det naivt lekfulla.
I början av nittiotalet, när vi var fastklistrade stjärnor på pärlbandet av illegala klubbar i Göteborg, brukade vi träffa folk som rest från Stockholm för att vara en del av samma sagolika natthimmel. Det som fanns i Göteborg fanns helt enkelt inte i Stockholm, i Malmö eller någon annan stad heller.
Här har Göteborg fortfarande en läxa att göra. Det är hög tid att sluta jämföra sig med och hela tiden förhålla sig till Stockholm och andra städer.
Göteborg är bäst på att vara trevligast och för en som rev sönder sitt göteborgska medborgarskap i vredesmod en råkall januarimorgon 2004 och satte sig på tåget därifrån, är det med en väldig stolthet och tacksamhet jag läser att allt fler upptäcker min älskade gamla hemstads många förtjänster.
Sedan kommer jag alltid hellre ta sorgsna promenader under Hisingens ledsna kranar än på Avenyn, och jag kommer alltid älska Cruel Town före Lotta på Liseberg.
Men jag älskar att staden Göteborg insett att livet, det här omöjliga och sagolikt skimrande, och svåra, och gastkramande livet vi alla försöker begripa oss på, på något sätt alltid hamnar någonstans mitt i mellan Lotta och Broder Daniel. Eller i alla fall att det innehåller element av både yta och djup, av sorg och glädje.
En morgon för inte så länge sedan låg det ett tejpat medborgarskap på hallmattan i min lägenhet i Stockholm.
Till Marcus.
Från Alla heter Glenn i Göteborg.
