Den blomstertid nu kommer – med våld och alkohol

Snart stundar midsommarafton, denna djupt rotade svenska tradition då saven står som högst, solen är uppe längst och vi varje år planerar det perfekta firandet med vänner och släktingar. 

Det handlas in massor av mat, dukas vackra bord, vi klär oss i vitt, leker lekar och binder kransar att sätta i håret. Vi grillar, äter sill och morbror Gunnar envisas med att spela dragspel, vilket är enda dagen på året som vi tillåter honom detta då vi ju skall dansa "Små grodorna". Och sen så dricker vi sprit.

År efter år ser det likadant ut, svensken viker inte en tum på denna tradition, denna hyllning till sommaren och... Ja, vadå? 

Många vet inte ens varför vi firar midsommar, det bara är så, och så får man ju dricka sprit, och inte en enda jävel skall säga ett skit om den saken. Det är en tradition. Punkt.

Problemet här är lögnen vi intalar oss. Men vadå då, barnen har ju så kul? De leker ju i trädgården. De har inget som helst problem med att pappa ramlade när han skulle dansa med sin lilla dotter runt stången för att han var för full... Eller har de det? 

Alla de andra barnen skrattade ju åt det, medans mamman tittade bort lite skamset mot gästerna för att se om det var någon som såg. Men den lilla dottern, hon blev rädd. Inte för att pappa ramlade, utan för att han har förändrats. Han verkar ju glad, men han är inte samma pappa längre.

Tryggheten har rubbats än en gång för henne, och hon vet, trots sin unga ålder, hur även denna dag kommer att sluta. 

När hon senare samma kväll krampaktigt kramar sin nalle i sängen vid läggdags och försöker somna till ljudet av hög musik, skrik och bråk så är hon den ensammaste i hela världen. 

Imorgon när hon vaknar kanske allt kommer att vara bra, och pappa vara som vanligt igen. Hon hoppas. Hon ber att det skall vara så. Hon somnar otrygg.

De absolut största förlorarna på denna glädjens dag är barnen, de kan inte välja att inte behöva se hur de vuxna förändras till något de inte kan förstå. 

De kan inte välja att inte behöva höra bråken som kan uppstå. De blir rädda. De blir otrygga. Barnen kan inte ta sin väska och lämna hemmet när tryggheten rubbas, de tvingas befinna sig mitt i det och ser vad de vuxna gör, med nyktra ögon. 

De minns detta för evigt för de tvingas uppleva det om och om igen, och detta sätter spår. Spår som blir sår och kanske aldrig någonsin läker.

Det är de vuxna som valt att skaffa barn, och det är också de vuxna som väljer att använda droger och alkohol. Barnen har inte valt något av detta, de tvingas leva i det, om och om igen, för det är ju en tradition. Var femte barn i Sverige lever i otrygghet när det gäller just alkohol i nära relationer.

Så vill ni ha denna tradition, en midsommar tillsammans med era, eller andras, barn, en härlig dag med fest, skratt, god mat och dans, så tänk på att det är ni vuxna som sätter gränserna. 

Det är ni som sätter reglerna för alla deltagare, och då snackar vi fan inte om kubb.

Laban Eliasson