"I Srebrenica slaktades 8 000 muslimer för sin tro"

Den amerikanske författaren och historikern Taylor Branchs bok "The Clinton Tapse" gav en inblick i hur Vita Huset och dess europeiska allierade såg på det pågående folkmordet i Bosnien. 

I en rad samtal med Branch medgav Bill Clinton så tidigt som 1993 att alla försök som hans administration hade gjort för att i alla fall minska vapenembargot mot den bosniska regeringen hade blockerats av USA:s europeiska allierade, främst Frankrike och Storbritannien.

Enligt Clinton så var anledningen till det något som de inte vågade säga rakt ut, nämligen att Bosnien, som hade en muslimsk majoritetsbefolkning helt enkelt "inte hörde hemma" i det "kristna Europa". 

Enligt Clinton så hade framförallt François Mitterrand och brittiska diplomater pratat privat om en smärtsam återgång till ett "kristet Europa". Detta kunde inte sägas öppet, framförallt av världsledare som Mitterrand men förklarar delvis varför det serbiska erövringskriget i Bosnien tolererades.

Det var realpolitik i dess blodigaste form, och det var onekligen smärtsamt och onekligen blodigt. Under det 3,5 år långa kriget så dog drygt 100 000 människor, 81,3 procent av krigets civila offer var bosniaker (bosniska muslimer), och drygt 8 000 människor saknas fortfarande. 

Enligt UNHCR så tvingades 2,2 miljoner människor på flykt vilket gör det till den största flyktingsvågen i Europa sedan andra världskriget. Enligt Women Under Siege kan mellan 20 000 och 50 000 kvinnor och flickor ha utsatts för olika former av sexuellt våld, och att sexuellt våld användes som vapen i kriget av de serbiska styrkorna.

Men ingenstans var det så smärtsamt som i Srebrenica. Staden hade lyckats överleva en orkan av våld som Ed Vulliamy uttrycker det. En orkan som hade släppts loss över östra Bosnien under början av kriget, då den jugoslaviska armén med hjälp av serbiska säkerhetsstyrkor, paramilitära grupper från Serbien och Bosnien inledde sitt angrepp mot landet. 

Det som följde var massakrer, våldtäkter, etnisk rensning och förstörelse, hundratals byar brändes ner, städer tömdes på det icke-serbiska befolkning och läger inrättades där offren misshandlades, våldtog och mördades. 8 000 människor mördades under Srebrenicamassakern.

De som lyckades fly våldet nådde till Srebrenica, vars befolkning svällde från 8 000 till 42 000 vettskrämda svältande människor som var avskurna från omvärlden, och enligt de få observatörer som lyckades ta sig dit pågick det ett "folkmord i slowmotion". 

Redan såg man vad som skulle komma, men genom en blandning av tur och militär briljans så hade staden och dess befolkning lycktas överleva den våren. Som "skyddad enklav" stod den under FN:s och NATO:s skydd som senare också visade sig falla offer för realpolitiken.

Delvis nya och omskakande detaljer som publicerades nyligen visar att det internationella samfundet visste att serbiska styrkor skulle attackera Srebrenica och vad som skulle ske om staden föll. Men de såg redan i Maj 1995 till att dra bort NATO-skyddet som lämnade befolkningen och de holländska FN-trupperna försvarslösa mot ett serbiskt angrepp. Resultat var det största slakten på europisk mark sedan andra världskriget. En slakt som alla visste skulle komma och som kunde förhindrats.

Den 11 Juli är det 20 år sedan folkmordet och runt om i världen högtidlighölls minnet av Srebrenica. I Sverige pekas folkmordet ut som nationalismens yttersta konsekvens, vilket är helt i sin ordning, Srebrenica och folkmordet i Bosnien som helhet var resultat av dels militant nationalism och ett förverkligande av gamla storserbiska drömmar. 

Men, medan Srebrenica och Bosnien som helhet tjänar som en varning till andra om vad som kan hända så måste man påpeka att samma ideologi som ledde till folkmordet i Bosnien är långtifrån besegrad och det internationella samfundet är medansvarig för dels folkmordet men också för att samma politik fortfarande håller Bosnien gisslan.

Mirza Hota