Ellen, 17: Jag är den stoltaste slampa du någonsin stött på

Från sekunden vi föds och får ett kön tilldelat oss så placeras vi omedelbart i omedvetna fack. Utifrån dessa facken så blir flickor och pojkar uppfostrande på olika vis och förväntas att följa olika normer.

Pojkar förväntas att växa upp som starka, tuffa och utåtriktade människor, samtidigt som flickor forslas in i att vara lugna, omhändertagande och försiktiga. Det är dessa egenskaper som kallas för normer.

Ni känner säkert igen er. Oavsett om det var pojken som jämt grät när du gick på lågstadiet, killen på gymnasiet som inte ville ha sex innan han hade ett fast förhållande eller mannen på bussen vars läppar var mörkt målade i rött, så stack han ut. Han var omanlig.

Det kan ha varit flickan i klassen som snaggade håret kort, tjejen på lokalfesten som låg med tre killar på samma kväll eller kvinnan i kassan på ICA som aldrig vill skaffa barn. Vi har en medfödd bild av vad som anses manligt och kvinnligt.

Jag är sjutton år, kvinna, heterosexuell. Jag är 153 centimeter lång och väger 44 kilo Jag är dessutom, enligt många, en slampa.

Jag vill inte ha förhållande. Jag är inte din svärmorsdröm. Jag kommer kanske inte höra av mig efter att vi har träffats. Jag kommer kanske inte bli kär i dig.

Jag kommer kanske bara ligga med dig. Jag kommer kanske göra detsamma med någon annan strax efteråt. Jag kommer bete mig precis som en snubbe.

Jag kommer bryta varenda kvinnlig könsnorm du kan tänkas nämna och det är därför det är jag som är slampan.

Det kommer aldrig spela någon roll att killen som stod framför dig i kön på Willys har legat med dubbelt så många som jag, ingen kommer lyfta så mycket som ett ögonbryn förrän den dagen då han bryter ihop i tårar, panikgråtandes över saknaden av kärlek och känslor. Först då, då bryter han normen.

Jag är så ofantligt, sinnessjukt, fruktansvärt trött på samhällets försök att placera mig i fack. Jag är trött på det ständiga antagandet att jag som kvinna jämt är den som går sårad ur ett ”One Night Stand”.

Jag är trött på uppfattningen att jag låter mig utnyttjas, jag är trött på att bli uppmålad som ett offer och jag är dödstrött på den struktur som upprätthåller dessa könsnormer.

Dessa könsnormer har, under hela mitt liv, talat om för mig att jag får skylla mig själv kring att folk snackar eftersom jag väljer att bete mig såhär.

Det är ju liksom inte konstigt att killar ser på mig som ett objekt, jag är ju så jävla enkel. Det är mitt eget fel att jag blir kallad hora, jag pratar ju faktiskt öppet om mitt sexliv.

Men nu väljer jag att hålla för öronen, jag lyssnar inte mer. Inte en gång till orkar jag höra att ”jag kanske borde lugna ner mig och tänka på mitt rykte”, att ”det är för mitt eget bästa” och att ”de vill mig bara väl”.

För det finns inget välgörande överhuvudtaget i att trycka tillbaka någon in i dess könsroll. Det finns inget välgörande i att lära någon att enda sättet att undvika utanförskap och samhällets dömande blickar är att följa den väg du fått uppmålad.

Män får känslor, killar gråter, pojkar är försiktiga. Män vill ha barn, killar är rädda att bli utnyttjade, pojkar avskräcks av sex. Kvinnor säger ifrån, tjejer är starka, flickor biter ihop. Kvinnor vägrar giftermål, tjejer utnyttjar, flickor längtar efter sex.

Jag gör saker för mig själv. Jag tar ansvar för mitt eget mående. Jag är bara min egen. Jag mår bra för mig.

Och om det gör mig till en slampa, så kom och kyss mig; för jag är den största, bästa och stoltaste slampa du någonsin stött på.

Ellen Sandberg

---

Vill du läsa mer om sexism? Läs den här artikeln.